1 september

Hej, det här är en pseudonätdagbok. Jag lägger upp den i oktober. För att ni inte ska missa något.

Läget? Läget är bra. Jag har packat upp det mesta, och återvunnit en trivsel. Första kvällarna var det bara all oro som jag kunde minnas, melankolin och det som skälvde, men sedan dess har jag lyckats komma ihåg hur det var fint, också.

Jag är läkarkandidat, är det inte ett fullkomligt underbart ord? Det känns faktiskt bra. Idag var tredje dagen, och den här första veckan är ganska långsam men det kommer sedan, antar jag. Humanpreparat och benlåda på anatomin. Och redan nästa vecka blir det blodtrycksmätning, hjärt-lung-räddning och venpunktering. Praktisk medicin, 2p.

Idag hade vi en föreläsare som pratade om "att bli läkare", och hur mycket i en läkares arbete som inte kan läras in i böcker; empati, tålamod, förmågan att lyssna, att kunna ta folk, etc etc. Han pratade om att man ska lära känna sig själv, och med det kände jag mig ganska trygg, men också om att man ska arbeta med sig själv, och det gör jag ju för all del det med, men frågan är hur bra det går.
Fast sedan, på eftermiddagen, träffade vi en patient, en sjuksköterska och en läkare, och läkaren var hemskt trevlig och sade att man ska använda sig själv, att medicin är ett så brett ämnesområde att man hittar något man passar i, och det kändes mycket tryggare.

Och för all del. Jag är inte så säker på att jag är så skör och hjälpbehövande som jag får för mig ibland. När jag står där en dag med kunskaperna, så kanske jag kan hjälpa människor. Bara så.

Annars kan man ju alltid forska. Eller hoppa av. Men det sista upprepar jag inte längre så maniskt. Än så länge är det intressant. Och jag finner mig själv säga "Att vi inte ska ha patientkontakt de två första åren, vad tråkigt!".
(Men 36 poäng cellbiologi är säkert också roligare än det låter.)

Idag mötte jag Dan, min gamla Wik-klasskamrat. Han är på termin 7, och alltså mycket häftigare än jag. Det var trevligt. Dan hör inte till dem jag aktivt håller kontakten med. Sist jag såg honom var vid vårbalen, utanför Västergötlands nation. Då var han litet på örat.

Mina kursare verkar bra än så länge. Vissa bättre än andra. Ännu ingen själsfrände, men sådant brukar sällan framträda på tre dagar. Någon liten kulturkofta med höga självkrav ska jag nog kunna hitta.
Vi gjorde en liten lära-känna-varandra-övning där man skulle skriva sitt första intryck av varandra på lappar, och jag utstrålar i alla fall litet "folkhögskola" och "tedrickande kulturmänniska", det tyckte jag var roligt. Det är underligt vad man kan göra sig en identitet på i olika sammanhang. På Wik gjorde jag mig tydlig med mitt naturvetenskapliga intresse. Här är det tvärtom. Jag håller dock på att sluta oroa mig för mitt mellanläge. Jag kan leva utan total tillhörighet. Jag kan till och med tycka att jag är litet häftig.




5 september

Detta mitt liv. Det är ändå ganska tillfredsställande.

I förrgår var jag på nation och dansade till gammal god soulmusik och fick en komplimang för min klänning.
Igår träffade jag Hannes, David och Felicia och fick samtal och kanelbullar.
Idag har jag inte varit utanför dörren men läst om Lenin och gjort piroger.

Det finns en förväntan. Det gör det. Vackra saker ska hända. Jag vet att jag ska vara tre dagar på en vårdcentral i mellansverige och att jag ska flytta ihop med Sanna om knappt en månad nu.
Och sedan allt det man inte vet.
För ett år sedan visste jag inte att jag skulle lyssna på rysk musik och förstå delar av texterna. Jag hade ingen aning om att jag skulle åka till Ryssland. Jag visste inte att jag skulle börja läkarprogrammet och tycka om det. Och jag hade ingen aning om Hannes.

Det är så jävla roligt att lära känna en ny människa. Och det är hemskt mycket roligare med Hannes än med mina läkarstudenter. Vi slapp liksom treva runt i ett "vad heter du" och "vad kommer du ifrån" och "vad hade du i slutbetyg". (Det är ett jävla snack om betyg och intagning hittills, men snart borde ju ämnet vara uttömt...)
Det har sina fördelar att lära känna någon på internet. Framförallt är det så satans effektivt. Det känns inte på något sätt att det här bara är tredje veckan jag pratar med Hannes.




6 september

Idag har jag haft rolig nollning. Hepp! Men om man ger mig lite TP-frågor så blir jag så glad som ett barn. Värdelöst vetande är min kopp te.




11 september

Idag är det flera årsdagar. Jag har burit lite bokkassar åt Stina och ska roa mig med kulturnatten och Orchidea ikväll. Solen lyser och det ska visst vara en tjugo grader. Om en stund ska jag ta på mig kort kjol och smink och ge mig ut på staden.

Jag lär mig skojiga saker på min utbildning. Venpunktion, subcutan och intercutan injektion, HLR, lyftteknik, blodtrycksmätning. Det är fantastiskt roligt att ge sprutor! Det gör mig nog till en sjuk människa...

Jag har träffat en kursare som tyckte att min "kill your boyfriend"-tröja var snygg, och jag ska fråga henne om popklubb nästa vecka. Hon verkar ha rolig musiksmak, jag ska nog göra ett blandband åt henne.
Annars är väl läkarstudenter lite som man kunde vänta sig. Välartade. Seriösa. Välklädda. Organiserade. Trevliga.

I förrgår var det sittning, och det var riktigt trevligt, jag fick ha klänning och dansa och ni vet, sånt makes my day. Annars var det mest spännande att jag dansade och slog följe hem med en av min kurs gamlingar. Han påstod att han kände sig som en förälskad fjortonåring, och en komplimang är väl en komplimang, men vi blev stående bakom Carolina Rediviva där våra hemvägar skildes och bara skrattade åt 1965 ("Det var vänstertrafik när jag föddes!") och 1983 ("Nej, alltså, jag är inte 25, jag fyller 21 om en vecka.") Typiskt exempel på hur mitt liv överraskar mig. Det var en bisarr situation, betcha.

Min vänsterhand är för tillfället nästan dubbelt så stor som min högra. Jag åt brittsommarutelunch i torsdags, och fick ett stick vid tummen av sommarens sista geting. En timmer senare var handen så uppsvälld att mina kursare med bestämdhet rådde mig att gå till akuten med den. Där fick jag bandage och alsolsprit av en trevlig undersköterska i receptionen. Det har blivit rätt mycket Ackis den här veckan... Ackis, som vi medicine studenter säger, alltså Akademiska sjukhuset. Lektioner i blodtrycksmätning, venpunktion, och lyftteknik, blodgivning i måndags och akuten i torsdags.

Annars är läget med min utbildning att de första fem terminerna är preklin, det vill säga icke-kliniska, det vill säga mikroskop, Biomedicinskt centrum och så humanpreparat som det närmaste patientkontakt. Förutom de tre dagarna på vårdcentral i Mellansverige. Jag ska till Vansbro, det blir säkert spännande. Hm. Jag glömmer hela tiden vart jag ska, och får komma ihåg det med Vansbrosimningen. Men jag misstänker att tre nätter på det lokala hotellet kommer lämna ett outplånligt intryck...

Det är läget. Jag ägnar mig åt min utbildning, ungdomsböcker och skickar sms till mina gamla kamrater. Pappa, som inte har något sinne för telefonräkningar (vilket är en anledning att jag inte skäms för mitt modemmissbruk om sommaren) ringer och pratar tjugo minuter lite då och då. Igår fick jag ett kuvert med silvergaffa och det gjorde den dagen, en smula.




13 september

Jag vet inte riktigt om jag är glad eller inte. Det svajar i mig.

Igår var jag i Täby för första gången i mitt liv. Det var trevligt. Jag såg en bra, en rolig och en maskulin film. Jag träffade Hannes, Jens och Monika. Jag kan sträcka mig till att Hannes och Jens var något mer kommunicerande och underhållande än Monika. Det är svårt att prata när man är en banjo.

I förrgår var det stumfilm och gayklubb och jag fick en flirt med en stockholmsflicka och ah, bekräftelse, det är härliga prylar. Och de spelar ganska rolig musik på Orchidea, faktiskt. Mycket fulschlager blir det.

Det här är ett liv. Det är mitt. Och det händer saker och det händer bra saker.

Det slår mig att Johan nu i en dryg månad har haft för mycket att göra för att svara på mail. Jag blir trött. Ja, man kan välja bort människor, man kan göra slut med människor, jag fattar grejen. Men ehuru jag faktiskt sade "jag fattar om du inte vill ha kontakt med mig, men då kan du ju säga det?" och han svarade "nejnej, jag har bara mycket just nu".
Ja just det.
Jag tror på ärlighet, i teorin och hos andra människor. Och själv gör jag så gott jag kan.

Idag har jag lärt mig litet om katetersättning, och haha, det är så oslagbart roligt att titta på männen i församlingen när läraren pratar om att man drar ut katetern utan bedövning. De blir så sött bleka i nyllet och så korsar de benen och bresar helt plötsligt inte alls sådär totalt längre. Haha.

Dessutom har jag fått en intercutan injektion för att testa om jag har skydd mot tuberkulos, och lärt mig att benen i underarmen heter radius och ulna. Det finns 206 ben i kroppen, och de flesta ben har ett par utskott, och sen finns det hemskt många muskler, och alla har ett latinskt namn. Jiha. En del av mig är faktiskt exalterad.

Andra saker jag ser fram emot:
Körsbärsträdgården.
Stockholms stadsteater. Teater, ah, det var alldeles för länge sedan. Om man undantar pjäsen på Tjuvasjiska nationalscenen, som jag inte fattade mycket av, så var det senast... alltså, jag minns inte ens. I maj? Vilken pjäs?
Flytt.
Det är visserligen löjligt jobbigt att flytta, men sedan! När jag bor i Flogsta och har köpt mig en säng (ingen bäddsoffa!) och har ett riktigt kök och fäst upp min ryska stjärnkarta. Då jävlar. Och bredband och telefon.
The Magnetic fields.
Jag, David och Stephin Merritt. Jag upprepar; Stephin Merritt. Han är mannen. Mannen som gör ukulele till jordens hårdaste instrument. Mannen som skriver de klockrenaste kärlekspoptexterna på rim. Mannen.
Inflyttningsfest.
Som hamnar där veckan efter. Jag hoppas att folk faktiskt dyker upp, det vore jävligt sorgligt annars, men om de gör det är det värsta potentialen.

Jag minns när jag gick på gymnasiet och byggde mitt liv på saker att se fram emot. Nu blev det den här listan mest för att jag råkade komma ihåg att jag ju ska se Magnetic fields.

Jag var på internet idag, jag var tvungen att betala lite preliminärskatt och boka biljett till Vansbro, och jag insåg hur jag inte saknat det. Icq är för all del roligare (och billigare) än sms, och vissa saker är rysligt praktiska, men jag vet hur mycket av min tid det kommer ta när jag blir med bredband igen, och jag vill inte det. Så roligt är det inte.

Nu ska jag kila på informationsmöte med medicinska föreningen. Jag är ganska opepp, men de skulle bjuda på mat, och det är ju lysande, förstås.




14 september

Idag var det gråten i kroppen för första gången på länge. Ibland slår det mig hur jag ändå inte är hel. Hur jag ändå inte är glad och social och bra.
Det finns sorg i det.

Sedan mjuknades det något alltihop, blev mer hanterbart, och just nu känns allt ganska bra.

Är det meningen att människor ska vara så här totalt utmattande?

Jag saknar att ha någon i min omedelbara omgivning som jag kan berätta det här för. Och ingen telefon att ringa med. Jag hade klarat mig ganska fint med telefonabonnemang, tror jag. Det och modem. Utom att det hade haft en förödande inverkan på min telefonräkning om jag fastnat i något av de där flertimmarssamtalen över icq, förstås.

Jag skolkar från min kör idag igen, för jag orkar inte, jag är alls inte trygg med någon av dem och jag orkar inte det just nu, jag är så svag.

Jag borde verkligen gå och klippa mig. Kanske börja läsa i anatomikompendiet också. Och plugga något till den där tentan i övermorgon som ingen visst någonsin har kuggat på, så att inte jag blir den första.




23 september

Bekräftelse, värme, jag och mitt kön, hora hora hora, att våldföra sig på sig själv med annans händer, vad jag gör och vad jag utsätter mig för.

Det sexuella, jag kommer ingen vart. Allt är sjukt och mina beteenden är sjuka och jag förstår inte och jag önskar att det inte vore all skuld, all skam, allt straff, allt illa, all distraktion.

Annars har jag varit i Vansbro och det var ganska lärorikt och intressant och trevligt. Nya människor gör mig trött ända in i märgen, men kanske är det här ändå ett yrke för mig, ibland kändes det så.

Nu påbörjar jag Funktionell anatomi 5 poäng, som innebär att man lär sig tusen namn på strukturer på latin. Hej råplugg. Det ska nog gå bra. Än så länge har jag lärt mig skallens ben, en del gropar (fossa), hål (foramen), utskott (processus) etc.
Det är inte som att jag har så mycket liv så att det stör.
Jag saknar inget, jag mår rätt bra, men jag ser när jag tar perspektiv.

Lärdom: det är inget bra att få människor förälskade i sig. De stannar inte. Man förlorar dem. Och bitterheten som ligger där, sedan.
Ja, för all del, det kunde jag gissat.
Och det är inte frivilligt jag lägger mitt kön och det sexuella som huvudaspekt i alla relationer där det går. Eller frivilligt, det är väl klart att det är frivilligt, ingen tvingar mig, men jag äcklar mig med det. Det handlar bara om att det finns regler för det, och att där har jag min kropp att köpslå med och relationer, riktiga vänskaper etc, de gör mig mer förvirrad.
Det är svårt för mig med mina kursare, svårt för mig och tröttsamt, jag blir darrig och gråtfärdig när jag inte pratar med någon på föreläsningsrasten, jag cyklar hem varje lunch för att slippa fundera på hur jag ska göra, vem jag ska gå med, vilka som vill prata med mig och vilka som inte. Det kan inte vara så det är tänkt.
Men jag gör så gott jag kan och orkar. Det får duga så. Jag är inte perfekt, inte nog, men jag duger. Jag strävar och vill och ger inte upp, men tycker om mig.
Det är en balansgång men det går.

Jag tror jag mår bra. Jag är inte säker. I fredags var jag förtvivlad och sedan lugn och sedan lät jag någon röra vid mig vars händer jag inte alls ville ha, och det brukar handla om distraktion när jag gör så (brukar! det är sjukt), men jag mår som helhet bra, skulle jag säga, och det finns någon vars händer jag vill ha. Jag förstår inte och det skrämmer mig. Detta mitt beteende som jag inte kan förklara. Och för all del smutsigheten, ett lager av hora över min hud.

Det finns någon vars händer jag skulle vilja. Men jag vet inte. Jag skriver stora mängder dålig romantisk poesi och låter mig ha mjuka runda tankar, men jag tror inte. Jag tror inte längre att det kommer bli som jag önskar. Det får gå ändå, det gör det säkert, och det blir säkert bättre utan det sexuella för det går ju alltid åt helvete, men det är så nära jag kommit kärlek på månader år, kärlek och inte bekräftelse, och jag tänker inte sluta hoppas, att det blir som jag önskar, riktigt än.




25 september

I går kväll var det all will break. Det var höst och mörker och i helgen ska jag inte träffa en enda människa, som det verkar. Jag gick till BMC med mitt nya festliga passerkort, men mitt UpUnet-login funkade inte, och det var tre kronor på min mobil, och jag hade gett rätt mycket för ett telefonsamtal eller distraktionen internet. Jag läste en ungdomsbok, och när den var slut var det inte mycket kvar att göra, så ja. Jag vaggade och försökte simulera livmoder och grät som ett slaget djur.
Men dagens komplimanger till mig själv! Jag tog ett djupt andetag, lade mina kikärtor i blöt, borstade tänderna, tog ut linserna och gick och lade mig, fast klockan var 21.40. Och, under över alla under, det fungerade. Jag somnade, och idag när jag vaknade var världen hanterbar igen, till och med litet vacker.

Det är som det är. Jag ska lära mig en jävlars massa skelettdelar men jag tror det går fint. Kraniet var det värsta. Nu är det kotpelaren, revben, bröstben, nyckelben, skulderblad, humerus och radius och ulna samt handens ben. Men där finns inga lömska dolda bihålor eller ett silben som knappt syns (ethmoidale), bara lite tydliga utskott och distala utskott.

Det är roligt med språk, men inte när det börjar handla om sig självt. Det är roligt med språk i det att få nya ord, Anastomos är till exempel en genväg mellan två blodkärl. Det finns arteriovenösa, arterioarteriella och venovenösa.
Annars är det finaste jag lärt mig att det sitter ett utskott på hjärtats förmak, som kallas hjärtöron. Auricula på latin. De är de ursprungliga förmaken, som evolutionen gjort onödiga. För att citera min föreläsare (som är en fantastisk man): "det är inget märkligt med dem, de ser bara lite annorlunda ut":

Nu är det Tori Amos. Jag fick "From the choirgirl hotel" i födelsedagspresent av Sanna, och den är lysande. Särskilt "Jackie's strength".
if you love a lot you lie a lot
---
you said we were the real thing so I show you some more and I learn what black magic can do

Det är väl så det är. Nu ska jag städa lite, duscha och ja, så där.




29 september

Gode gud jag är så trött, och till i morgon är det från os coxae till os digitalis pedis, och jag kan det hyfsat men borde repetera, och mitt huvud är så där mjukt och luddigt.
Nervsystemet förvirrar mig. Vi har en annan föreläsare till det, inte Godfried vår hjälte, och det blev bara förvirrat och otryggt av det, och merde.

På lördag är det flytt, det känns lite jobbigt, lite tröttsamt, lite så. Också spännande, för all del. Min ömme fader kör upp från Småland, och tar med sig ett otal möbler som blivit utsorterade av ena eller tredje anledningen. Allt jag behöver från ikea är alltså en säng och en bokhylla. Mest exalterad är jag över att få piedestalen från min morsmorbror. Och ja, det är en piedestal, komplett med fuskmarmorskiva och guldfärg. Den är underbar.
Det ryktas också om att jag kommer bli med digitalkamera, och det märker ni säkert. Då får ni se piedestalen. Och den nya lägenheten.

Igår skrev jag ett längre stycke prosa för första gången på månader, eller ja, om man inte menar dagbok eller brev, utan fiktion. Det heter "Kattnätter" och det fascinerar mig.

Kanske kräver skrivlusten flödet att jag fyller mitt liv med något annat.



kabe2008 + @ + student.uu.se     fjärilsarkiv   hem     gästbok