3 juni 2007

Varje gång jag skriver om Det, och får vänliga kommentarer om berörande text, så känns det som att jag luras.

Jag tänker att ni tänker på att Det är hemskt, och det har ni förstås rätt i, och det är det som alla kommentarerna handlar om, inte texten.

Jag tänker att jag inte arbetar med de texterna som handlar om Det jag bara skriver rakt av och det är inte ens strukturerat, och det är varken så jobbigt att skriva om som ni kanske tror eller genomarbetat.

Det är inte så att jag skriver om Det sällan för att det är så jobbigt, det är inte så. Det är så att jag skriver om Det så ofta som jag tror att någon orkar läsa och som jag tror att jag inte verkar fånig.

Jag skulle kunna skriva en text i månaden, minst, om samma sak, men det får ju finnas gränser för hur mycket man inte kommit över, och jag skulle ändå bara upprepa mig.



Jag vet inte.



I fredags hade jag terminens sista dag. Nu har jag ledigt. Jag var förtvivlat trött de sista dagarna, veckorna efter ledigheten vid Kristi Him, och längtade så efter dagar som inte började 8.00 (ombytt, vilket innebär att man bör vara vid sjukan vid tio i). Och efter tid att tänka på allt som hänt det här året: alla de döda människorna och alla de sjuka människorna, och alla de där människorna som jag börjat från scratch med varannan vecka.
Det sista är lite lustigt; jag har tyckt att det har varit mindre jobbigt än jag trodde att börja på ny arbetsplats varannan vecka. (Eller för den delen nästan varje, olika avdelningar på samma sjukhus, både i Hudik och Enköping.) Det har varit jobbigt, visst, men en del av jobbigheten har varit att mitt hjärta har fyllts med så många olika människor; att ta till sig alla nya människor. De tyska doktorerna i Hudik, min snälla handledare som lärde mig att CRP släpar efter sänkan, den söta blonda sjuksystern som slängde käft med den jättelånga överläkaren, sagda överläkare när han ställde bolagsrepresentanten mot väggen på en läkemedelslunch samtidigt som han rensade sin mattallrik, AT-läkaren som ställde mig mot väggen på akuten ("Vilka prover vill du ta, varför, vad kan det vara för diagnos?"), undersköterskeeleven som jag tittade på gastroskopi ihop med, handledaren med Sam Beam-skägget, överläkaren som ordnade fram en artärgas åt mig så att jag skulle få göra något praktiskt den dagen, sjuksköterskan som satt mitt emot mig i fikarummet och sade lika lite som jag och lyssnade lika mycket på de andras samtal (vilket fick mig att känna mig lite trygg), handledaren med det fantastiska massiva håret, AT-läkaren med det sanslöst stora leendet som lindade alla de små tanterna runt sina fingrar, hon som skulle hinna hem till middagen och småbarnen men var tvungen att göra klart det där fallet och blev senare och senare, reumaprofessorn och hans frågor om cellgifter (som jag fortfarande inte har en aning om), hon med det kortklippta håret och så mycket pondus att det skulle räcka till tjugo högstadietjejer.
Att ta till sig alla människor, lära sig namnen (och tjuvkolla på namnskyltarna ibland, praktiskt jobb), försöka anpassa kandidatrollen (även om jag mest varierat mellan "blyg, försagd flicka som försöker smälta in i väggen" och "rätt tystlåten kandis som minst av allt vill vara till besvär", måste jobba på det där, bli "seriös kandidat som tar upp sin fläck på jorden och mest av allt vill lära sig saker").
Rädslan för all del, men också omtycket och intaget av människorna, även det tröttande.
Och till detta patienterna, omfattade av tystnadsplikten, men ändå, alla dessa människor med en sjukdoms tyngd på sina axlar, och så de som är för unga för en kronisk sjukdom (om det bara fanns rättvisa), och så de som är för unga för en dödlig sjukdom.

Vet ni vad läkarna säger på ronden? Om de som är över 80? Som jag också tänker?
"Något ska man ju dö av."
Och det är ju sant, det är det ju, något ska man ju dö av.
Men man måste ju komma ihåg de där nittioåringarna som sköter ett eget hus med trädgård och en krassligare partner helt på egen hand. Också.

Det är nästan aldrig någon född på 80-talet och väldigt sällan någon född på 70-talet på medicin. Men det är ganska många födda på 40-talet, och ibland har de något dödligt, och jag samlar all min hypokondri och riktar den inte mot mig, utan mot min pappa. Som tur är för pappa har han ingen aning om det, eftersom vi inte pratar så mycket, och mest om hur det går för mig i skolan, om vi nu gör det (det går bra, det är den korta versionen).

Sånt har jag som surrar i skallen. Och så bilderna av humanpreparat, som börjat komma tillbaka nu. Jag trodde att jag var klar med det. Det kändes som att jag bearbetade mig bra under tiden. Nu vet jag inte. Döden döden döden.

Det har gjort mig så hjälplöst trött. Att utsätta sig, detta usla skäl till livsval, döden döden döden.

Men nu i alla fall ledig. Och mest bara rastlös. Mest bara på en filt i solen, och sedan med lite angst för den där rodnade huden, och de där maligna melanomen som man kan starta så enkelt. Och vad gör man när man tappar rutinerna och inte är en tillräckligt rolig människa för att kunna hantera så mycket fritid?

Köper tyg i morgon, och går en runda på biblioteket, och läser på lite om tvångstankar hos barn. Och hoppas på det bästa.


skuldra + @ + gmail.com     dagboksarkiv för 2007     hem     gästbok