16 maj 2007

Jag överraskar med dikter från den sjunde oktober förra året. Jag hittade dem i datorn idag och tyckte om dem, och de passar lika bra i lövsprickningen (även om den egentligen är färdig nu) som i de fallande lövens tid.

(Jag är precis så gränslöst pretentiös som jag vill.)





I
Din mjuka röst ringer till mig.

Och allt som jag är vill jag vara.



II
Vill du höra något, nytt? När du svarar i telefonen nästa gång ska jag berätta för dig om popplar. Och om stigen när den viker ner bakom slottet, ner till sjöns yta. Och om allt jag minns och vill minnas och om allt jag kan minnas ändå, fast det inte hänt mig, bara för att kunna viska det till dig.

Olika styrkor av brand och gult. Det står målat över mig idag, och det heter ja, det är så du ska säga. Ja.

Man måste vilja det, att de gröna löven växer ut mellan de spretande fingrarna.

Sedan är allt möjligt.

Jag vet allt om lövsprickning och du vet allt om höst, och i våra händer ska det växa av grönt, och i våra magar ska det växa av liv, och det ska bli ett barn och vi ska kalla det vårt.

Du är det vackraste någon sett och jag är den som sett dig. Och vårt barn, det ska bli ett sådant jubel. Inget annat kan hända, inget som skrämmer eller brister.



III
Kvällarna har andra färger och skalan är ett klätterverktyg, som Jakobs stege, och skalan är blå.
Du luktar som kanel och jag luktar ingefära. När mörkret kommer i en annan vintertid ska vi vara en punkt i mörkret, som en som lyser. Välbekant doft och kalla oss dubbel, stjärna, dubbla stjärna.
Skarpögdheten för att se att det är två, men vi är nära, och våra konturer brinner för oss.
Sedan kommer ljuset och om sommaren blir vi nätta gryningsdjur som rör oss så mellan daggkåporna, att inte en droppe spills till marken.




skuldra + @ + gmail.com     dagboksarkiv för 2007     hem     gästbok