11 mars 2007


Alltså: när jag börjar likna min själ vid njurbäckeninflammation, då är det dags att markera mot mig. Det är inte okej, Karin. Inte okej.

Njurar är en äcklig kroppsdel (ja, alltså den gör ju kiss), och krånglig med alla jävla salter och vätskebalans och reglering och erytropoetin och aldosteron och tubuli och fans lilla mormor.

Det enda jag har att säga till mitt försvar är ordet "dunköm", det är ju fullkomligt underbart. Att vara dunköm över njurlogerna.


Men idag alltså andra metaforer. (Om ens några.)

Jag har ett papperssår på höger pekfinger som jag inte vet hur jag fick. "There is a boy that never goes out" med Lucksmiths är en bra låt. På natten innan jag somnar börjar jag för lätt tänka på det att inte finnas, jag lägger en hand på min mage och det är en bra och levande mage och det att den inte kommer att finnas, det är så ohanterligt. Det kommer vår och det kommer dagar att gå ut mösslös på och det kommer lera på vinterskorna. Igår ville jag gå och gå och springa tills inget kröp längre i kroppen, och du följde mig till en dåligt upplyst fläck där stjärnhimlen blev alldeles tydlig, och väntade medan jag lutade huvudet bakåt och lade upp mina blöta kinder mot Cassiopeia. Jag oroar mig för sommaren. M, jag är lyckligare nu än när jag umgicks med dig, men du har egentligen inte gjort dig förtjänt av att få veta det (ens en sån sak) och du läser med all säkerhet inte här eftersom det inte brukar handlar om dig. Jag har på allvar börjat överväga äggdonation (jag är som mest fertil nu). Om någon vill åka österut med mig i början av sommaren, i början av juni till exempel, till Riga eller liknande, så är det bara att säga till. Jag har ingen frisyr att tala om, men jag har en ny svart kofta. Jag önskar mig något, men jag vet inte vad.


Vet inte vad.


En boll av oro i mig, och när den når magen vill jag sätta naglarna i det mjuka och gräva ut den, kasta bort ur mig.

Kast med liten oro, jag var aldrig bra på kast med liten när jag var liten.

Men jag var bra på orosbeskrivning.

Jag minns när jag bodde i Eriksberg och duschade i källaren, vitt kakel med lite kalkavlagringar, en dusch bakom en reglad dörr. Jag minns hur jag sjöng för mig där, åh akustiken, jag minns att det var en särskild lukt där (men inte själva lukten) och jag minns hur jag analyserade mig sönder samman, allt visste jag, allt hade jag förklaringar för, när jag stod jämte röda bäddsoffan och bet mig i överarmen av frustrationen, allt visste jag om varför och om hur jag var funtad och om varför det fanns tårar att gråta.

Nu bara detta tunga och jag vet inte, det är inte hormonerna och livet är så likt detsamma livet som jag tyckte om för bara veckor sedan. Och allt det nya ljuset och all den nya cykelvänliga asfalten och morgon i din säng med blå himmel mellan persiennspringorna och Jakob Hellman i din stereo och jag i din säng, dessutom.

Reda ut mig själv som ett trådtrassel som man nystar, förklara mig som ekvationer, bli ljusare i takt med årstiden, inte bara sätta mig här och vänta på den jävla jävla avokadokärnan som jag borde slänga ut. Ibland räcker det att vänta, ibland snurrar man ner sig i svarta gropar när man tänker för mycket, ibland går spröda saker sönder av nötande analys, men inte alltid, faktiskt.

Man kan vänta ut mycket, men det är inte alltid så smart.

Ansikte mot ansikte nu, Karin, fråga dig rakt ut vad du menar, vad det är för liten orosboll du har där.

Det handlar inte om njurar, eller metaforer, och det vet du.


skuldra + @ + gmail.com     dagboksarkiv för 2007     hem     gästbok