3 mars 2007

Ja, och annars då.


Konstigt hur kroppen bara ger upp en vecka så här på gränsen mellan februari och mars.

Konstigt hur ledsenheten, ledsamheten, plötsligt blev grundfärgen, grundtonen, bottnen.


Och det är som dunkande över njurlogerna med livet nu, det som inte gör ont på en frisk människa, men om man har en pyelonefrit, en uppåtstigande uvi, gör det ont utav bara helvete.

Ja, hej, mental pyelonefrit här, rör inte min jävla njurloger, klappa mig och ömka mig och ge mig antibiotika, tyck lagom synd om mig.


Det är det här med sin egen skörhet, man vill kunna få bli inlindad i bomull, man vill att världen ska explodera i mild hänsyn.
I teorin borde alla bräckliga värnas, så tänker jag men svär när någons osäkerhet, ensamhet, sorg tas ut mot mig, men så har jag den själv, tunnheten, och hänsynen, den känns som min rättmätighet.


Alltid utgår man från egna självet, så är det ju, det är bara att inse det och försöka leva med det och hantera det och också

acceptera det och
förlåta det.


Man får vara bräcklig, det är okej, man får ha en trött grundton, det är okej, man får begära försiktiga ryggdunkningar, det är okej, man får gråta över ryggdunkningen rakt över det inflammerade njurbäckenet, det är okej.


Lite tungt liv, lite trögt liv, lite snömoddigt liv, lite rastlöshetskryp i föreläsningssalarna och svårvaknade morgnar.

Man behöver inte veta varför, man behöver inte förstå. Jag skulle vilja förstå, sätta fingret på, om inte annat lite hormoner, men det finns inget tydligt som förklarar, ingen orsak till detta, jag har inte suttit på en kall sten i flera timmar, för att fortsätta liknelsen hela vägen.


Det är så här, det är okej, snart öppnar sig världen igen. Och njurarna läker och allt ordnar sig.

Jo.


skuldra + @ + gmail.com     dagboksarkiv för 2007     hem     gästbok