28 februari, 2007

Sorgesamma dagar, all denna snömodd, jag har en sån trötthet i min kropp och sedan det som kryper i den.

Jag äter choklad, det gör mig inte lycklig, det gör mig inte rofylld, nej.

Igår träffade jag Anna-Lena på bokrean, Anna-Lena min skrivarlärare, hon hade slutat färga håret och det var ljust, grått och vackert, och jag gick fram till henne efter att ha tvekat lite och vi pratade om nuförtiden och det var som att träffa en föredetta.

Jag är inte den jag var då, och när jag kände det här krypandet komma tillbaka till kroppen tänkte jag att det är tur, att jag har det bättre nu. Men jag vet inte. Hudlösheten, jag kan ju sakna den, mycket fler känselceller mot världen. Mer vid liv.

Men det var så jobbigt, också, och det gick åt så jävla mycket choklad, också, och jag var tvungen att gå långa promenader i snömodd för att inte gråta sönder de vita internatrumsväggarna, så var det, också.

Klinisk kemi är förjävla tråkigt men jag ska bara sitta där åtta varje morgon i lufttom föreläsningssal i en vecka och en dag till, och sedan klinikklinikklinik och det blir säkert bra, bättre.

Hostan går aldrig över och ibland i ögonblick andnöd och hjärtklappning, dyspné och palpitationer, stäng mitt språk för andra människor och ge mig en hög lön, det här med att inte välja poesin säger fast jobb, lön och det att man faktiskt kommer göra nytta, men inte behöver man välja bort obegripligheten för det.

(Jag läste för övrigt i Kom ut en artikel om poesi och det subversiva i att skriva så att folk inte begriper och likheten med queerrörelsen och det äcklade mig raktigenom; jag saknar inget med det.)

Laakso har en ny skiva på gång som innehåller en duett med Peter Jöback (!) och jag måste ha den, det är bara så, min fjortonårsidol och så bandet vars demo jag spelade i folkhögskolans minibuss när vi åkte på utflykt, tillsammans, det trodde man inte. "The death of us" på myspacesidan är en schysst låt, för den delen, dock utan musikalbög.

Våren, mina vänner, våren, lite gräsmatta och lite cykelvänlig asfalt, detta att det kommer att hända, just nu behöver jag skriva upp det, veta att det, kommer att hända.

Våren, och att den inte bara innebär det här med sommarjobb och sommarplaner och allt det där som alltid tynger den här årstiden.

Våren.

Krypet i kroppen ut genom knopparna spricker till musöron lätt lätt klibbiga mot fingertopparna.

Kan inte min avokadokärna gro snart?


skuldra + @ + gmail.com     dagboksarkiv för 2007     hem     gästbok