Andhona.

Andhane.

Flera söta änder.

Johan gillar änder.

Kyrkan mitt i byn.

11 febr 2007

Kära dagbok.

Idag gick jag promenad i kylan, ut till Berthåga kyrkogård. Det var fullt med spår i snön där, mest från harar, som gick i kors och i långa pärlband. Jag såg en hare som sprang sin väg när jag kom för nära snåret där den kurade. Det var en blixt av brungult, och jag kände mig stor och klumpig, som någon som skrämmer små djur. Den hade inte behövt springa, lilla haren, jag skulle aldrig ha gjort den något. Allt jag gjorde var egna spår i snön, för jag är så glad i spårsnö, jag gick över snön istället för på den plogade vägen, för jag tycker så mycket om att spåra.
Jag trampade ett hjärta i snön också, det var innan haren såg mig och sprang. Det blev lite snett, det är inte så lätt att vara symmetrisk, och det kom snö på mina jeansben, men jag trampade ett hjärta i snön, och det syns om man kommer gående längs vägen. Det låg i skuggan när jag gick där, men i morgon kan det vara gnistersol över mitt trampade hjärta. Och någon ser det och vet inget om vem som trampade, ser bara spåret och vet bara där: ett hjärta.


Jag lyssnade på Denison Witmer, jag hade honom i mina hörlurar när jag gick, och på väg genom Berthåga precis innan cykelvägen går under E55 lyssnade jag på Stations, det är en av de finaste låtarna.
Denison:
"Can you promise me
you still love
what you loved
when you left?
Will you promise me
you still have
what you had
when you left?"
Karin:
Allt som är viktigt med mig är det samma.

Det är så, allt som är viktigt med mig är det samma. Jag är lite mindre rädd, och jag gråter mycket mindre och jag grubblar lite mindre, och jag är inte lika rabiat eller alternativ, men det var aldrig det som var viktigt med mig.

Mitt hjärta: och det är så lugnt nu. Hjärtat.


Igår matade Johan och jag änderna i Fyrisån, där mittemot Upplandsmuseet. Vi hade ett rostbröd och två bakeupbaguetter, och änderna var inte sena med att förstå vad som var i görningen, så snart snattrade de runt oss, ett trettiotal. Efter ett litet missförstånd från en ands sida om huruvida Johans byxben var ätbart eller inte klättrade vi upp på en bänk och matade änderna därifrån, på säkert avstånd. Jag vet inte vad som är sötast; en liten vaggande gräsand, eller min pojkvän när han är förtjust i den lilla vaggande gräsanden.
Det var löjligt kallt om fötterna, dock, och när jag kom hem hade jag tappat känseln i halva vänsterfoten och en stor del av högra. Hrrrrr.


Om schlagern har jag mest en sak att säga: herre gud vad jag älskar folk med rejäla, otvivelaktiga sångröster. Ola Salo, allt är förlåtet, ett konstigt gigantiskt hjärta på en bar överkropp, en fluffig frisyr som ser ut som en kattpäls, allt är ganska gulligt när man kan lita fullkomligt på den där musikalrösten och att den inte darrar på målet.


Jistanes, nu blev det bilddagbok av det här. Härliga tider! Det är så vackert med vinter.


skuldra + @ + gmail.com     dagboksarkiv för 2007     hem     gästbok    


Det är tur att änder inte tror på GI.

Johan och kyrkan.

Berthåga kyrkogård.

Haren var här.

En kvinna korsar ett harspår.