25 januari 2007

Den här veckan på sjukhuset, jag växlar mellan
att svänga på den vita rocken och fingra på det gröna stetoskopet i rockfickan
och
att känna all sorgen, allt det av trasig kropp och hjälplöshet som vården innebär.

Förra veckan var jag mest bara stolt över
hur jag kan auskultera nuförtiden, och palpera fram bukaorta, och hur jag hade mött tre patienter.

Jag är det fortfarande, ja, men jag tänker på sjukdomen, all sjukdomen, all denna sjukdom som jag hela tiden kommer att syssla med,
och jag försöker tänka mer på att bota och att lindra, att det är det jag ska syssla med.
Allt som gör ont emellan Akademiskas väggar, som är anledningen till att jag går där i kulvertarna och lär mig vägarna mellan kardiologen och omklädningsrummet och textilförrådet, allt detta som gör ont samlat till ett ställe, mycket som man är maktlös inför (ja) men ändå inte allt, allt som man kan göra, elkonvertera ett flimrande hjärta och få det i rytm, lugna ett skenande hjärta med betablockad, avlasta ett trött hjärta med diuretika.

Sjukhus är inte bara platser där människor är sjuka
(och där människor dör)
det är också platser där människor blir friska
eller i alla fall har mindre ont.


Jag tänker på Amme, mer nu än på länge, jag tappade bort hennes dagbok på senare år, läste sällan, tänkte sällan på.
Men det är en sådan skillnad på att hon inte fanns i mitt liv för att jag inte läste och följde, och på att hon inte finns.
Det är så väldigt sorgligt, och så väldigt orättvist, och det har aldrig funnits någon rättvisa men det slår ju en ändå; det är så orättvist.

Hela tiden detta med döden som hon var tvungen att förhålla sig till, och som hon var tvungen att hantera, och så att den till slut, bara så, vann, med all sin tystnad.

Och vi kan stanna vid den tysta platsen, hålet som slogs upp i internet, och vi kan sedan gå vidare och tänka att vi blir åttio år gamla,
och inte ens tänka på välsignelsen i all den tid som vi redan levt då vi tänkt att vi blir åttio år gamla.

Och det är så orättvist.


Och att hon inte får,
det är så sorgligt.


skuldra + @ + gmail.com     arkiv för 2007     hem     gästbok