7 januari 2007

Jag tänkte årssummera, och så läste jag bakåt, och sen blev jag så förvånad; över allt jag berättade i början av året.

Sedan blev det här en utbildningsdagbok, eller, det har varit mycket läkarutbildning här innan, men allt jag skrev i höstas handlade om det. Och inte ens jag tycker att det är roligt.

Jag tänker på saken, på att skriva om allt, om all ledsnad och oro, och att dra hem en bekräftelse på att någon läser genom att skriva något sentimentalt, och nej, jag vill inte.

Jag vill inte berätta om mig.

Mina svarta punkter är mina svarta punkter, och jag blundar om dem när jag vill, och det var länge sedan jag räknade dem, numrerade dem, ritade stjärnbilder runt dem.

Det finns maligna melanom, Pagets mamillsjukdom, Parkinson och allt annat att fylla sina sköra små neuroner med.


Jag tror inte längre att det räcker med att du ser mina svartpunkter för att du ska älska mig. Jag vill inte längre att det ska vara ett skäl. Jag vill inte längre ha den tunna huden och trycka handlederna mot tangentbordet.

Jag är inte heller ett mörkgrönt stetoskop, och jag kan knåda min pojkvän mellan skulderbladen utan att tänka mm. rhomboidei och jag vill inte ägna tid åt att oroa mig för den vita rocken och allt med det; det räcker med tiden jag måste ägna i den vita rocken och allt med det.


Jo, metaskrivande är också förbannat tråkigt, särskilt att läsa.

Jag borde komma till något med den här texten, med att alltså slutar jag skriva dagbok, alltså förändrar jag mitt sätt att skriva dagbok, alltså var där här bara det gamla vanliga ältet och allt fortgår som vanligt men jag tror att jag utvecklas för att jag överanalyserar allt.
Men nej.


(Dock, jo: det ironiska att berätta om hur man inte vill berätta.)


skuldra + @ + gmail.com     arkiv för 2007     hem     gästbok