(Bilden är från Berns, 15 oktober.)


2 december 2006

Hej.

Jag har haft tenta. Tio poäng patologi. Jag tror jag klarade den med ett par poäng, och min duktighetshets borde slå mig blå vid det här laget över att det var så där på håret, men det var världshistoriens tråkigaste kurs och det att jag slipper lära mig allt det där igen till en omtenta (som sadistiskt nog ligger den 3 januari) är en sådan lättnad.

På måndag börjar nästa kurs. Mikrobiologi. Jag har inga förväntningar och jag har kurslitteraturen, så det ordnar sig nog med det.

Jag har så lite att säga, som inte är vad jag har gjort idag eller vad jag tycker om Utbildningen.
Det är ganska tomt i min dagboksmapp på hårddisken. Det är ännu tommare i den lilla blå skrivboken.

Men jag skulle kunna skriva om Sufjan Stevens.
Jag har äntligen fått tag på hans julbox. Den är fantastisk. Den innehåller fina versioner av klassiska julsånger och hjärtsnörpande egna julsånger. Allt med mycket banjo.

Jag tycker mycket om Sufjan Stevens. Allt med honom; melodierna, arrangemangen, att han har vingar på ryggen när han uppträder, hans trevliga utseende, hans religiösa undertoner och så texterna. Kanske allra mest texterna.

Texter är väldigt viktiga för mig när det kommer till popmusik. I alla fall den popmusiken som jag lyssnar mest på, som jag köper skivorna av, som jag relaterar till.
Jag lyssnar på musik med dumma texter också. Ganska ofta. Om den är melodisk eller svängig eller helst båda. Men det är en annan sak, det är inte musik att gråta på sängen till, inte musik att bära i huvudet som en liten tröstevisa.

Den bästa tröstevisa och gråtsång jag vet är Casimir Pulaski Day med Sufjan Stevens. Jag trycker ofta förbi den när jag bara vardagslyssnar, så där helt utan att bry sig om texten. Den är för stark för det. Det är en fullkomligt fantastisk låt och jag älskar den. Den får mig att gråta när jag behöver gråta och den bygger ett luftfyllt rum i min bröstkorg, samtidigt.

Casimir Pulaski Day handlar om hur textens du får skelettcancer, och till slut dör av det. Både "du" och "jag" i texten är kristna, och det är den bästa kristna popmusik jag någonsin hört, för den är fullkomligt nyanserad och innefattar all sorg, allt tvivel, allt som är svårt och också, allt som är vackert. Det är inget av det där "allt är underbart för jag har Jesus", inget av det naiva och tvångsglada som jag har så svårt för med kristendomen. Det är den oändligt stora guden, med all ära och nåd, som likväl tar ifrån oss det vi som mest behöver; varandra. Den slags gud som jag tror på, som drabbar mig när jag cyklar i en av dessa vansinnesvackra solnedgångar, som drabbar mig när jag vet att jag ska dö, att alla jag älskar ska det, att allt ska tas ifrån mig. Jag har en mycket vag gudstro baserad på allt det jag tyckte om med kristendomen och på mina hudlösaste ögonblick. Den passar med Casimir Pulaski Day, i princip exakt.
Hudlösast är jag när världen är som vackrast. All the glory. All the glory. Och i detta att förlora någon som är viktig i ens liv. Casimir Pulaski Day berättar det utan att bli klyschigt någonstans, och ger mig en berättelse att vara i, på precis lagom avstånd från mig själv. Ett utrymme att gråta ifred i, men ändå inte ensam.

Det blir inte riktigt vettigt att beskriva det.
Och jag tänker inte ens ge mig på att försöka beskriva melodin, och banjon, och crescendot efter att själva texten är slut.
Men det är den sång som betyder mest för mig. Jag tycker mycket om många andra sånger med Sufjan Stevens, och han har den där förmågan att berätta om det som är svårt eller komplext med poptexter, utan att förminska det; bara sätta de exakta orden på det och göra det tydligt, och så ännu tydligare med musiken till.

Det där var nog mest en personlig utläggning. Men i alla fall. Jag sätter ut texten här nedanför, för den finns ju ändå överallt på internet och det vore nästan löjligt att inte ta med den.



Goldenrod and the 4H stone
The things I brought you
When I found out you had cancer of the bone

Your father cried on the telephone
And he drove his car into the Navy yard
Just to prove that he was sorry

In the morning, through the window shade
When the light pressed up against your shoulderblade
I could see what you were reading

All the glory that the Lord has made
And the complications you could do without
When I kissed you on the mouth

Tuesday night at the Bible study
We lift our hands and pray over your body
But nothing ever happens

I remember at Michael's house
In the living room when you kissed my neck
And I almost touched your blouse

In the morning at the top of the stairs
When your father found out what we did that night
And you told me you were scared

All the glory when you ran outside
With your shirt tucked in and your shoes untied
And you told me not to follow you

Sunday night when I cleaned the house
I found the card where you wrote it out
With the pictures of you mother

On the floor at the great divide
With my shirt tucked in and my shoes untied
I am crying in the bathroom

In the morning when you finally go
And the nurse runs in with her head hung low
And the cardinal hits the window

In the morning in the winter shade
On the first of March, on the holiday
I thought I saw you breathing

All the glory that the Lord has made
And the complications when I see His face
In the morning in the window

All the glory when He took our place
But He took my shoulders and He shook my face
And He takes and He takes and He takes




Casimir Pulaski var för övrigt en polsk kavalleriofficer i det amerikanska inbördeskriget. I Illinois firas han den första måndagen i mars, och barnen är lediga från skolan.

I morgon är det första advent, och jag ska hänga upp adventsstjärnan, gå på adventsgudtjänst och baka pepparkakor. Jag önskar att det skulle bli kallt, det skulle kännas normalt och tryggt, och så skulle jag kunna använda mina fina tumvantar, och så skulle jag nog få lite mer julkänsla.



skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv     hem     gästbok