14 november 2006

Jag känner inte mig själv.

Jag trodde att jag gjorde det. Jag trodde att självkännedom var min starka sida, jomen, tänk så mycket tid jag ägnat åt det, att rota i självet, det är klart att jag är bra på det, det är klart att jag vet allt om det.

Hej Karin, du har förändrats på sistone. Du gör det. Löpande. Det gäller att hänga med.

Dels detta med ilskan, som är höstens nya. Jag tror att den har ett samband med anatomikursen, att den gjorde mig stressad och en aning aggressiv. Men det börjar bli länge sen anatomin nu. Det håller inte som förklaring.

Men å andra sidan, ilskan, jag gillar den. Jag gillar att jag på sistone har förlagt mina negativa emotioner på tusen ställen som inte varit mig själv. Man kan ha roligare än att morra djupt och tyst åt medtrafikanter, föreläsare, kursare och så vidare, det är ändå en ilska, det är inte världens trevligaste att bära på, men gud, lättnaden i att rikta utåt!

Jag tror att jag är lite som en tonårskille, med den här nyupptäckta kunskapen, att jag riktar utåt för mycket, att det sitter någon stackars tjej i klassrummet och får ta emot all skit oförtjänt och kan inte rikta bort den (metafor). Men jag har inte riktigt styrsel på min ilska, jag kanske kan ursäkta mig så.

Förutom ilskan också insikten att väldigt mycket av självkännedomen är sådär fyra år gammal, från den tiden då den bestod av lika delar självförakt och utdömande av andra människor. Det senare betecknar jag som en försvarsmekanism, och det är inte alls samma sak som ilska. Ilska är mycket mindre förbittrande, rent, kraftfullt, lite otyglat men snarare rött än svart. Dömande av andra människor är att bygga ett igelkottsskal av rädsla och att sedan känna sig ensam i det.

Men i alla fall. Att jag inte riktigt har koll på mig själv. Det borde jag ju ha. Det skulle vara nyttigt och praktiskt.
Men jag vill inte. Orkar inte. Har ingen lust att titta i det där som är jag.

Och det är inte heller likt mig, så som jag trodde att jag var.


Till detta: utbildningsångest. Det är så tråkigt. Det är så vanvettigt tråkigt. Jag är less på att lära mig saker utantill, hör ni det? Det är så meningslöst, också. Jag vet att det enda jag kommer komma ihåg av det här om ett år är när ett organ är inflammerat heter det som organet +it, men inte symptomen för pancreatit eller den histologiska bilden av prostatit. Jag vill använda min hjärnkapacitet! Jag vill få föra resonemang och tänka logiskt och inte bara nöta in namn och färg på de benigna tumörerna i huden som utantillkunskap. Dessutom kommer jag att bli en riktigt dålig läkare och jag vill hoppa av men det törs jag inte och 2,5 år av de här studierna och att avsluta det man påbörjat.
Men bara nästa termin och så se att nej, klinik kommer inte heller att göra mig lycklig, och sedan får jag. Kanske. (Det kommer inte att hända.)


Men i morgon ska jag till Stockholm och se Sufjan Stevens. Jag försöker hålla nere förväntningarna och tänka på Iron & Wine i våras... Men jag tror att det kan bli fantastiskt. Jag hoppas på Casimir Pulaski day, Chicaco, Romulus, Size to small och ett otal av de där låtarna med extremt långa namn.


Jag skulle gärna vilja att en del av det här, allt min trötthet och missmodighet, visade sig bero på november, och gick över med lite snö och lite köpta julklappar. Utom Sufjan Stevens då. Det kommer garanterat vara över i morgon natt. Men han kunde gärna få hjälpa till att lyfta november under en stund imorgon.



skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv     hem     gästbok