1 NOVEMBER 2006

Jag är på så bottenlöst dåligt humör.

Jag är så arg.

Jag är så fullkomligt icke konstruktiv.

I morgon slipper jag obducera, prisad vare gud, det fanns ingen lämplig patient/kropp/lik (vad säger man?). Inte klockan åtta i morgon, inte titta i ryggkotorna.

Igår gick det sönder en smula, höll inte riktigt, allt hatet och i mörkret, jag tänkte bara "utåt, rikta utåt, inte mot mig, inte inåt" och jag mumlade kärlen i circulus Willisi och jag mumlade "allt är bra, blodet strömmar, rätta vägar".

Jag vill inte veta allt det där om min hjärnvävnads geléaktiga konsistens och om de tunna små kärlen som leder blodet dit.

Det är november och jag skriver ingen roman.

Idag tog jag mig fram i snön på cykel över spåriga cykelbanor och med dödsångest (jag vill inte veta allt det om det spröda inuti!) och kom svettig i tid, och då hade min grupphandledare glömt bort att vi bestämt ett möte.

Jag har en stor ilska i mig och jag vill inte ha den där men det är svårt att utrymma den. Det är också svårt att rymma den, låta den rymmas i mig, och bära den tyst. Inget är riktigt möjligt.

Jag läser ungdomsböcker, skriver ingenting, tycker fortfarande att patologi är förbannat tråkigt, har en dugga som jag inte pluggar till och så har min Kånkendragkedja gått sönder lite.

Det finns en känsla av svaghet i bröstet, också, inte bara ilskan utan också det svaga, det veka, det melankoliska (och inte på popvackert sätt).

Det blir bättre än så här.

Men förut, jag brukade leva i det här tillståndet, och värre.
Jag förundras över hur jag orkade ta mig hit.
Ger mig ett ögonblick av stolthet och att ha lyckats.

Och det blir bättre.

Om jag bara kunde krama ilskan till en snöboll och slänga den långt åt helvete, och inte i någons nacke (jag vill, jag vill!).


skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv     hem     gästbok