24 oktober 2006

När jag är i sociala sammanhang är jag hela tiden medveten om vilka som är med i umgänget och vilka som är för sig själva. Det är en närmast undermedveten process, något jag bara registrerar, automatiskt.
Det hade varit bra om jag inte bara registrerat, utan gjort något åt saken också. Det är ett lite jobbigt läge att märka att hon där i hörnet verkar ensam, men inte våga gå fram och prata med hon där i hörnet.
Men på dansgolv brukar jag göra det mer; jag söker hela tiden av om någon är utanför dansringen och om den är bekant till mig på något sätt, och i min rent fysiska närhet försöker jag vidga cirkeln.
Å andra sidan slutar det ganska ofta med att människor dansar ut mig ur cirkeln. Vilket de på något märkligt sätt gör eftersom de inte märker, har jag fått lära mig. Eftersom de inte har den här automatiska registreringen på om alla är med.

Jag har alltså en vallhund i mig. Som hela tiden registrerar om någon inte är med i umgänget. Som hela tiden registrerar om någon inte är med i samtalscirkeln. Det handlar allra mest om kroppsspråk, det är det jag reagerar på, om folk står och är tysta är det inget problem, men om de står snett bakom människorna i samtalscirkeln och ser ens ett uns nervösa ut, då rycker mina vallinstinkter, då vill jag ha med personen.

När jag blir utdansad ur cirkeln, eller när jag kommer fram och försöker vara med i ett samtal och man inte vidgar ringen åt mig tycker jag att det är brutalt nedbrytande. Och eftersom jag hela tiden registrerar när andra befinner sig i de situationerna, så tycker jag förstås att andra också gör det. Och att de stänger ute med flit.

När jag har pratat om det här med mina bekanta har jag hittat ett sorts mönster, som går ut på att vi med vallhundsegenskaper är de som vet i ryggmärgen hur det känns att inte ha självklar en krets som öppnar sig för en. Att det är vi som utvecklat den där automatiska avkänningen.

Jag jobbar på att inse att det finns människor som helt enkelt inte märker, punkt. Och att det inte är Elakt och Ignorant.
Jag jobbar på att tycka att det är ett sympatiskt drag, den sociala medvetenheten, istället för motsatsen, att frånvaron av den är gravt osympatisk. Jag jobbar på att lugna min ryggmärg när den säger "för i helvete, så där gör man inte!" när jag plötsligt står där, utesluten ur danscirkeln.


Jag kommer på mig själv med att sakna även det från skrivarkursen, detta att man skriver för att någon i en skaver, och detta att min skrivarklass var en samling människor där en stor procent ryggmärgsvisste saker om ensamhet.

Det är ju så välsignat skönt. Inte bara på dansgolv, alls inte, utan också i det att man kan berätta om saker med sig själv utan att behöva förklara allt det där, som kan låta som en orgie i självsyndomtyck.
Och också att spegla sig själv i andra människor, i bra och fina människor som de andra barnen valde bort en gång, och inse att det är inte dem det är fel på, och sedan bottna lite mer i tanken att det är inte fel på mig heller, och det har inte heller varit.

Min läkarklass är så himla annorlunda på det sättet. Vår gemensamma nämnare är inte att vi har något som skaver, vår gemensamma nämnare är att vi är Duktiga och Drivna och lite lite Goda också, eftersom vi ska använda vår duktighet till att Hjälpa.
Det är en sorts kollektivt jättebra självförtroende som jag ibland inte alls kan identifiera mig med, men som å andra sidan ibland är skönt och peppande.


Jag låg och tänkte det här igår kväll när jag inte kunde sova, och det tog ganska lång tid, och så tänkte jag på andra saker också, och cirklade med tankarna, så jag vet inte när jag somnade. Idag gick jag upp 06.30 och befann mig på obduktionsavdelningen vid 08.00, iförd ljusblå landstingskläder, för min andra obduktion. Den första gick bra, jag tyckte inte att det var så obehagligt, och jag skivade hjärna och var mest intresserad. Den här gick betydligt sämre, jag mådde illa hela tiden och jag petade lite lite på leverkanten och rörde varken vid kniv eller pincett eller sax, och det enda som hindrade mig från att gå ut till vilrummet var att jag skulle behöva ta av handskarna då, och jag trodde inte att jag skulle kunna få på dem igen, och obduktionsteknikern hade kommit förbi innan vi började och manat oss att vara sparsamma med handskarna. Den logiken, ja, det låter konstigt när jag skriver ner det men det var fullt logiskt då, så jag stod en bit ifrån och försökte tänka milda tankar och inte andas in för mycket av den där lukten. (Rått kött, mycket rått kött, och blod och magsäcksinnehåll och urinen som är kvar i njurarna, och så autolysen: hur kroppen bryter ned sig själv efter döden.)

Men det var en ganska snabb obduktion, vi var klara en halvtimme innan utsatt tid, och sedan gick jag en hörlurspromenad bakom Rudbecklaboratoriet bland kolonilotter och vackra gula löv.
Och jag lyssnade på Regina Spektors "On the radio" som min hjärna envisats med att loopa valda delar av på obduktionen. Ganska ofta har jag en låt på hjärnan baserat på låttexten. Regina sjunger "This is how it works it feels a little worse ", "You're young until you're not", "And everyone must breathe until their dying breath" , och framförallt "Someone else's heart pumping someone else's blood" (vilket var lite fel eftersom det var bukpaketet, inte hjärtat, men man kan ju inte begära allt).
"On the radio" handlar inte alls om obduktioner, och texten har ett helt annat sammanhang. Men ändå. Det är lustigt vad min hjärna väljer ut.


skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv     hem     gästbok