Säg hej till Judith. Vi lördagsfikar på V-Dala.

Judith vinkar.

Suddig puss.

Vi gick hem över gamla kyrkogården.

Johan var med.

Utsikt från Slottet på söndagen. Vi gick på konstmuséet.

Min syster.

17 oktober 2006

Min syster Anna och Judith, min systerdotter, var här i helgen. Det var hemskt trevligt. Det var en jättesöt femmånadersbäbis, prat om familj och medicin och lite av varje, hemortsturistande, vantar och höstsol. Det var fint att hinna prata ordentligt med syster, och att visa upp min Uppsalavärld.

Nu känns det helt tomt i lägenheten, utan två extra människor och en barnvagn och en luftmadrass på vardagsrumsgolvet. Jag skulle önska att jag bodde närmre min syster och hennes familj, eller att de bodde närmre mig.

Igår var det en evighetsdag i skola, dugga klockan nio med försvunnen duggahandledare som vi fick leta fram, och så fem timmars föreläsning om magtarmkanalens sjukdomar, men precis mot slutet avslöjade föreläsaren att han inte bara var patolog, utan också trollkarl. Ja, alltså, trollkarl! Så efter föreläsningen satt vi kvar och väntade, och så kom föreläsaren in ombytt, med en trollerilåda, och gjorde kort- och reptricks så att det stod härliga till. Jag kom på mig själv med att sitta med halvöppen mun och bara le, fullkomligt fascinerad, och när kursen vällde ur föreläsningssalen var alla lite gladare. Och då insåg jag att herregud, underhållare, det är ju fantastiskt, det är inte alls lite sämre och inte så intellektuellt, det är att göra människor glada. Och vem behöver personlig utveckling när man är glad?
Jag tror inte att min lilla kreativitet är vridbar i den riktningen, att jag skulle kunna skriva så att jag gjorde människor glada, men jag har inte riktigt tänkt tanken innan.

Annars vet jag inte. Jag är inte studiemotiverad, men det är ju inte så hemskt ovanligt, och självdisciplinen klarar sig hyfsat.

Kanske är det vintern, jag känner mig inte sprudlande, lite svårmodigare, i grunden.
Jag kan när som helst få en blixtbild av något tillfälle då jag misslyckats med något, gjort bort mig eller bara gjort något lite fel. När jag sitter och bara försöker läsa om restriktiva lungsjukdomar, till exempel. Det kommer oftare när jag försöker studera, men det kommer annars också.
Jag är inte en så misslyckad människa, jag önskar att jag kunde förstå det. Och att jag kunde få blixtbilder på alla gånger som gått bra, när jag faktiskt gjort något bra eller trevligt.

Jag tror att jag borde skriva mer. Igår kom jag på mig själv med att inte veta riktigt var jag har mig. Jag tänker lösa tankar om "tänk om jag kommer bli en alldeles praktusel läkare", "tänk om jag borde blivit humanist i stället", "jag är nog ganska säker på att jag vill ha barn", "jag borde skynda mig att sluta vara rädd för människor så att jag hinner att lära känna alla människor som jag skulle kunna lära känna under det här livet", och jag skulle nog tycka om att nysta lite i de där, tänka färdigt och bygga små pussel av dem och riktigt känna min personliga utveckling...
Eller bara skriva mer för att jag tycker om det. Inte nödvändigtvis för internet, utan bara i allmänhet.

Men jag har i alla fall nya strumpbyxor, och en varm schal, och äntligen ett nyköpt cykellyse. Och det blir hela tiden bra ögonblick, också i den mörka årstiden, jag måste minnas det. Att det dyker upp barnleenden och trollkarlar.
Och att jag är bra och nog.


skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv     hem     gästbok