9 oktober 2006

Jag har inte haft en bra dag.

Patologi är så fruktansvärt tråkigt, och jag låter alla sjukdomsnamnen glida mellan mina öron och präntar dem med tusch i glada färger samtidigt som jag förnekar att jag en vacker dag ska KUNNA allt det där. Hälften av föreläsarna är antingen urtråkiga eller bara opedagogiska. Jag har inte inte obducerat än men jag har svårt att tänka mig att det kommer att vara särskilt roligt, för den delen.

Men helgen var bra, helgen var en tidsocean som jag var rädd för på förhand men som var mjuk och blå och lättsimmad. Jag höll mig hemom så när som på en tur till mataffären, en långpromenad och en tur till Ikea, och jag träffade ingen mer än Sanna och så hennes vän Jenny en sväng. Mest gjorde jag mjuka självsaker och det var så skönt. Lite datorpyssel, lite papperspyssel, lite skrivet, några matlådor, en omgång kanelbullar, ett tv-program om Majakovskij, en blandskiva, en del slösurf och så en utläst bok.

Jag läste "Mandelkärnan" av Inger Alfvén, och den engagerade mig mycket, men jag tyckte egentligen mest om den första av bokens fyra delar. I de två mittersta ville jag mest rädda huvudpersonen, och den sista föll mest på att jag inte var riktigt nöjd med slutet. Men det var en mycket gedigen roman. Jag tycker om att hitta ett författarskap, så att man har ett flertal romaner att läsa. Vad det gäller Inger Alfvén läste jag "Dotter till en dotter" på bussen till Uppsala, och så har jag börjat på "När jag tänker på pengar", fast den har jag faktiskt inte kommit igenom. Det verkar svårt att skriva böcker om människors relationer till pengar, för alla framstår som så otrevliga människor och det är mitt problem med boken, att jag inte bryr mig om någon av karaktärerna. Vilket jag måste göra med Alfvén, för det är något lite tillyxat över hennes skrivstil, men det spelar ingen roll så länge hon har sin berättelse att falla tillbaka på.

Tråkiga böcker om pengar får mig osökt att tänka på "Pengarna" av Jan-Henrik Swahn, som är den allra fulaste bok jag någonsin läst (bildbevis). Innehållet var lite bättre, men inte särskilt. Vi läste den i skrivarklassen, inför ett författarbesök av Jan-Henrik Swahn, och ingen tyckte om den. Dessutom hånade vi omslaget, som vi trodde att en prao hade gjort, det var den rimligaste förklaring vi kom på. Men vi tyckte om Jan-Henrik Swahn, för han var sympatisk och klok och jag tror att han skrivit mycket bättre böcker än sådär, jag har bara inte känt mig lockad att ta mig an någon av dem.

Nu läser jag John Irvings "Tills jag finner dig", och någon recensent där ute har säkert kallat den "mustig skröna", och den påminner om annat jag läst av John Irving, men jag gillar den, hittills. Den är sjukt tjock, dock, så det finns en risk att jag kommer tröttna.

Jag har lite Wik-saknad nu, med all den fina hösten, den höga luften, de klara färgerna. Det måste vara hjärtskärande vackert där ute nu. Och allt det lugna, allt tiden, och att skriva, och skolbiblioteket, och att faktiskt komma någon vart med sitt skrivande, att känna det nästan varje vecka.
Om jag gick folkhögskola nu skulle jag få ut helt andra saker av det än jag fick när jag gick på Wik. Jag skulle förmodligen ta till mig det litterära mycket bättre. Men jag ska inte ångra mig, det var bra att jag hade folkhögskolan då när jag kom ut från gymnasiet. Jag är säker på att det hade gått sämre för mig i universitetsvärlden då, än i folkhögskolans tillåtande. Det var otäckt nog ändå, att gömma sig från de första spontanfesterna på gräsmattorna (med all alkoholen och jag som inte vågade) , att gråta på Ropareberget, att gå långt i slasksnö för att få oron ur kroppen och att önska att man vågade gå och knacka på någons dörr för att få lite sällskap, bara lite sällskap. Och som jag darrade i mig, gång på gång, brast och gömde mig och tänkte att alla avskydde mig egentligen. Om jag hade varit i den riktiga världen, på högskola eller på något jobb, så hade jag kunnat gömma mig. Hela tiden. Jag hade aldrig behövt konfrontera mig med människor och inse att de inte alls avskydde mig. Det var en bra ordning, jag kommer aldrig att kunna veta om det var Rätt ordning, men det var klokt på sitt sätt, hade sina fördelar.
Men igen, jag skulle få ut andra saker av en skrivarkurs nu. Jag skulle vilja. Men till våren är det äntligen klinik, och jag vill ju ut där och se om det går, om jag trivs, om jag vill, jag vill så snart som möjligt så att jag kan veta. Och så är det internmedicinska året som man ska läsa i en följd, termin sex och sju. Så jag kan tidigast ta studieuppehåll vårterminen 2008. Herregud.
Då har jag dessutom bara ett och ett halvt år kvar, och nej det låter väl inte så bara men om man tänker ett och ett halvt år av fem och ett halvt, så är det en dryg fjärdedel och som det känns nu så vill jag hellre bli färdig.
Men vad är oddsen för att jag faktiskt kommer att läsa en folkhögskolekurs sedan, när jag sitter där med en läkarexamen? Det låter ju också helt galet. Slutsats: det blir ingen mer folkhögskola.
Men den tanken gör mig ledsen.
Och det är ju jag som bestämmer. Det är ju det.
Det finns distanskurser också, till och med på halvfart. I Glimåkra, till exempel, av alla ställen, kan man läsa på kvartsfart.

Ja, hej, lite livsplaneringsångest på hög nivå här.

Jo, och så vill jag skriva lite till, det här blir långt, men om vänskapande och killkompisar. Jag hade till och med tid att reflektera över något annat än min utbildning i helgen, vilket kändes lite främmande och väldigt skönt.

Jag har haft manliga vänner. (Men gud, pluspoäng till mig själv för den där meningen. Det låter som en svensk diktsamling med lite queera undertoner.) Nu har jag en pojkvän och inga manliga vänner. Och det hänger ihop, förstås. Och inte genom att min pojkvän har något emot att jag har manliga vänner.

Jag hade mina manliga vänner under tiden mellan Wik och Johan. Det var ganska intensiva relationer, det var mycket prat och en del hemligheter om en själv som man delade och jag lade ner mycket av mig själv i dem, i att vara snäll och bra och intressant (framförallt intressant) och intelligent. Vad jag också lade ner i dem var det där med att jag var flicka, att de var pojkar och att det fanns den där undertonen. Oftast råkade den bli ganska uttalad, och sen blev allting krångligt, och sen rann det, långsamt långsamt långsamt, ut i sanden.

Och nu är ingen av de här människorna min vän, som jag skickar ett sms till bara för att, eller som jag fikar med, eller som jag hör av särskilt mycket alls. Och jag tänker på att om jag hade lagt ner allt det av mig själv som jag lade på dem på vettiga relationer utan underton, på tjejkompisar, så hade jag kunnat få ut något bättre av det. Någon som jag skulle sms:a med eller fika med idag. För det var så pass bra kompisrelationer, det var fina samtal, det var komplimanger för varandras intellekt, också.

Först tänkte jag att jag får skylla mig själv, pucko, att jag hade flirtar i stället för vänner, att jag trodde att de där bra samtalen över te var bra samtal över te oavsett den där undertonen. För det vet man ju att det inte går väl, nej, synden straffar sig.

Jag visste det under tiden, att det aldrig ska gå väl när man väl har undertonen, om man inte blir ihop, men man blir aldrig vänner då.
Och jag tänkte att jo, men det här går ju fint, vi är visst vänner. Men det rann ju ut i sanden, alltihop.

Men nu tänker jag att jag kanske inte ska skylla mig. Eller, det är klart att det var mitt fel, men det kanske inte var min skuld.

För att jag tyckte att det var lättare med människor, om jag fick lägga till den där undertonen. För att jag tyckte att det var svårare med rena vänskaper, och för att jag inte vågade försöka rena vänskaper.

Och det gjorde jag inte eftersom jag inte trodde att jag kunde det.
Jag visste liksom att jag kunde lägga till min sexualitet som en pjäs i spelet, och att det kunde fungera.
Och jag vågade inte försöka utan det, jag litade mer på det nätta blonda än på min förmåga till vänskap. Och det säger ingeting om att jag var ett pucko, det säger bara något om mitt sociala självförtroende. Det var inte så jävla bra. Och jag litade inte på att det jag var utan det nätta blonda skulle räcka till att någon ville sitta vaken till sena kvällarna med mig och dricka te och berätta om vad de tänkte på.

Jag litar inte på det nu heller, det är år sedan jag lärde känna någon, började prata och kom till ett förtroligt stadium, och jag har öppningar i mitt liv där jag skulle ha plats för en vän eller två, det är så.
Jag lägger inga undertoner nu för jag har Johan och jag vill ha Johan och jag vill inte krångla till något mellan oss. Det känns skönt att slippa, för den delen. Jag ser på den usla statistiken och jag minns människor som släppte mig med båda händerna när de insåg att det inte skulle hända något och jag minns det där elementet av att skratta åt pojkar oavsett om deras skämt är roliga eller inte, bara för att de ska tycka om en, och det känns skönt att slippa.

Jag kan vara ganska rolig. Jag tycker om att baka och att fika. Jag brukar försöka köpa vänskap med blandband (och det brukar inte gå sådär lysande, men ändå?). Jag har en stor vokabulär. Jag kan tycka så mycket om människor att det blir alldeles mjukt i bröstet.

Jag borde kunna lita på att jag skulle kunna bli vän med någon som ger blanka fan i det nätta blonda.


Bilden är från min promenad på Berthåga kyrkogård i lördags.



skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv     hem     gästbok