1 oktober 2006

Jag är klar med anatomin nu.
Och jag har klarat anatomin nu.

Igår skrev jag tenta och det var en sån lyckokänsla i kroppen, jag satt där och skrev om anastomoser och muskelskikt och kunde, inte allt men nog. Fråga och svar, fråga och svar, rytmen, och så att sitta och titta sig omkring på sina festklädda klasskamrater.

Vilket kan kräva en förklaring. Men jag går nu en flera hundra år gammal utbildning, i en stad som Uppsala, och det kryllar av små traditioner. En gång i tiden skrev lyckliga studenter sin anatomitenta i full högtidsdräkt, vilket alltså betyder balklänning eller frack. Det begav sig antagligen på den tiden då varje student med självaktning hade en frack. Traditionen återupplivades i år litet modifierad, till kostym, eftersom det där med frack inte är lika vanligt nuförtiden.
Det var ganska lustigt att gå upp halv åtta och ta på sig klänning och tunnstrumpbyxor och sätta upp håret i svinrygg, och sedan cykla och skriva tenta, men det här är precis den sortens tradition som jag tycker om. Snäll och harmlös och de som inte ville tenterade i jeans och tröja. Men själv satt jag och konstaterade förtjust att jag aldrig skrivit tenta och haft hårspray samtidigt förut.

Jag tycker om att sitta och titta på folk när jag skriver tenta, och det är ännu roligare när de har kostym eller snygga kjolar och klänningar.

När vi var klara med tentan blev vi eskorterade av festklädda fjärdeterminare till lunchrummet Skallen (som kallas så eftersom det finns en stor plastskalle i det, och nej jag tycker inte att det är ens ett uns makabert, habituering) och där fick vi champagne och snittar och tårta.

På kvällen återvände jag till samma lunchrum på tentafest och drack mitt alkoholfria jordgubbsbubbel (ska det vara så ska det). Det var trevligt, och lite märkligt, att sitta där festklädd och mingla.
Tentafesten blev riktigt rolig när dansgolvet kom igång, för jag är nu inte den som småpratar helst och bäst, jag är den som kan dansa till exakt vad som helst (Boten Anna, liksom. Fast jag beklagade mig lite under tiden.). Jag är sällan riktigt bekväm på en fest eller ute, om jag inte befinner mig på ett dansgolv och kan flytta tyngd mellan höfterna och för vissa ögonblick glömma mig själv. Jag har kontroll, jag vet vad jag gör, jag behöver inte kallprata, jag har någon vart att göra av alla mina kroppsdelar. Och så är det roligt också, eller snarare framförallt, så roligt!
Så det var tentafesten också, så rolig! Människor var glada och varierande onyktra och snygga och de dansade och det var fint liv. Sedan fortsatte ett ganska stort antal ut på Norrlands nation och svirade, men jag följde med på en efterfest hemma hos Mia, där vi beundrade hennes nya lägenhet och satte upp hennes nya gardiner. Det är det där med efterfester, mest av allt är de underliga, när man skruvar gardinstångsbeslag mitt i natten och skrattar åt afrikanska sms, men det är något fint i det, en liten känsla av att kunna göra alls inte vad som helst, men vad konstigt man vill.
Men jag var i säng vid ett-tiden i alla fall, vi var alla lite möra efter heldagen, och det kändes som senare än så.

Nu är jag klar med den prekliniska delen av min utbildning. Nu är det slut med celler, akademiska kvartar och BMC, och nu börjar Akademiska sjukhuset och patientkontakt. Visserligen med döda patienter den här terminen, men i alla fall.

Det är lite blandade känslor för mig. Inte för att jag tyckte att celler var så fantastiskt festliga, men mer för att jag inte riktigt vet hur jag ska klara av det, det där med patienterna. Och så händigheten, alla handgrepp, allt det praktiska. Och så det här att jag så gärna stiger undan när det kommer till det, säger vill du så kan du väl, säger du kan väl visa en gång till, och fortfarande har jag inte skurit med skalpell.

Utbildningen. Jag tror verkligen att det här med läkeriet kan vara något som lätt blir en för stor del av ens identitet. För givetvis är ens yrke/sysselsättning en del av ens identitet, det vore konstigt annars. Men det finns hundra delar av mig som inte är läkarstudent nu, och som inte kommer att vara läkare sedan. Som är jag, i alla fall.

Det var en artikel i Upsala Nya Tidning idag om hur dåligt läkare mår, och om hur många som har självmordstankar, är stressade, är sjukskrivna. Så... lägligt.

När jag började på det här programmet tänkte jag att det skulle bli schysst att vara distriktsläkare på halvtid, och ägna resten av tiden åt skönlitteratur och en trädgård med äppelträd.
Kom ihåg det. Jag behöver inte vara bäst på något. Jag behöver inte doktorera. Jag behöver inte bli överläkare. Jag behöver bara vara så bra så att jag kan ge mina patienter fullgod vård.
Idag har jag varit välsignat ledig, och tvättat, lagat seriös mat, städat, handlat och målat lite med mina vattenfärger. I morgon börjar patologin.


skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv     hem     gästbok