22 september 2006

Obduktion idag.
Bara som åskådare, bara titta på en obduktion.

Jag har sagt att jag tycker att det verkar bättre med obduktion än med våra dissektioner.

Man tror så mycket.

Och sen står man där på läktaren i obduktionssalen och mår så fruktansvärt illa av lukten, bara.
Fast den där lätta gråtfärdigheten i en, som går att svälja, kan man inte riktigt förklara bort med att det är bara tarmarna.
Och det är alltid jag som gråter, som sätter sig ner på läktartrappsteget med blekt ansikte, som inte klarar, riktigt.
Jag förstår inte riktigt, jag gör inte det, att mina kursare alltid håller ihop så, eller alltid och alltid men nästan jämt och nästan alla.

Igår berättade patologen om hur bra och nyttigt det är med obduktioner. För att läkaren ska få veta vad patienten egentligen dog av, och kunna behandla framtida patienter bättre. För forskningen. För att de anhöriga ska få veta vad patienten dog av. För samhällets intresse.
Att obduktionen är en medmänsklig handling.

Men man skär sönder hjärtat fullständigt. Man skär sönder hjärtat fullständigt.

Och det finns inget som man som patient eller anhörig kan göra åt saken, om det nu är nödvändigt, för forskningen, för statistiken, för att säkert veta, för samhället. Man kan säga att man inte vill, att man vill begrava hjärtat helt, man kan säga, men det är den behandlande läkaren som fattar beslut, som skickar remiss till patologen och så blir det obduktion.

Man kan tro att man har makt över sin kropp, och man kan kryssa i donationsregistret om vad som ska hända med ens organ, men man kan inte bestämma om man inte vill att någon ska skära upp alla hjärtrummen och alla hjärtkärlen och klippa upp magsäcken och skära ens hjärna i jämna skivor.

Hamnar man i en trafikolycka kommer det att hända med ens kropp. Eller ungefär, alla onaturliga dödsfall hamnar på rättsmedicin, och jag vet inte säkert hur de gör, jag har sett två kliniska obduktioner, bara. Men jag tror inte att de skär mindre på rättsmedicin.

Det spelar förstås ingen roll. I kroppen är inget kvar. Kroppens skal av kött med likfläckar och bara förvaringen i kyl hindrar förruttnelseprocessen.

Jag vet inte varför jag finner det så otäckt med ett sönderskuret hjärta i stället för bara ett multnat.

Jag har 80 högskolepoäng inom olika medicinska kurser och jag vet att det där jaget inte sitter i hjärtat, det är i hjärnan, och bilden av skivad hjärna lämnar mig inte heller, men det var det sönderskurna hjärtat som fick mig att nästan gråta.

Det är fem obduktioner jag ska vara med på, fem till, och de ska ta två timmar styck och tio timmar av mitt liv, det är en god natts sömn, det är inte så farligt.

Sedan kan jag bli distriktsläkare och skriva ut antibiotika mot halsfluss och konstatera att utslag är ofarliga och kanske ska ha lite kortisonsalva.
Samt konstatera dödsfall vid självmord och när den gamla mannen dött i sin lägenhet och hittas när han inte längre är identifierbar.

Jag förstår inte vad det är jag gör, vad det här är för utbildning.
Jag förstår inte vad det är jag gör med mig själv.
Jag förstår inte varför jag gör det när jag blir den som bleknar, sätter sig, gråter.
Jag förstår inte varför inte alla mina kurskamrater bleknar, sätter sig, gråter.
Jag förstår inte hur jag ska kunna ha ett arbetsliv där jag är så här okontrollerad.

(Kan inte någon skriva en trovärdig gästbokskommentar om att den här fjolligheten kommer göra mig till en alldeles fantastisk läkare, jodå, för att jag är så KÄNSLIG, och ignorera det faktum att det sista du vill ha själv är en läkare som gråter.)


skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv     hem     gästbok