13 september 2006

Jag slår i alla riktningar samtidigt.

Om kvällen just innan jag somnar kommer jag inte undan det faktum att jag ska dö, att det kommer att hända, att jag inte kan göra något för att hindra det, och att dagen jag blundar om nu är passerad och aldrig kommer igen, och tog mig ett steg närmare det, att alls inte existera.

Den bästa trösten är att det händer ändå, att det måste hända, att inget kan jag göra mot tiden, inget kan jag göra mot att mina vävnader nöts ut och försämras. Inget kan jag göra åt detta att jag har ett enda begränsat liv. Det är så och det är bara att acceptera.

Jag har inte blivit bättre på att acceptera det sedan då för alla år sedan när jag var kanske åtta och insåg det för första gången; min egen dödlighet.

Att en dag finns jag inte. Och jag vill så gärna finnas.

(Och så det att jag fyller år nästa vecka, så underligt det kommer, och inte alls passar in. Fyller tjugotre aldrig mera tjugotvå aldrig mindre igen. Jag brukar vara enkelt glad om mina födelsedagar, inte sambinda dem med tiden. Kanske annorlunda den här gången.)

Jag krisar i alla riktningar, eller åtminstone många många. Jag ifrågasätter mina vänner, Johans vänner, min familj, min utbildning, mitt skrivande, min personlighet, mina ex och före detta vänner, min utveckling, min smak.

Jag sitter i solskenet på innergården och lyssnar på Casimi Pulasky Day och har tårar i ögonen och sedan Keep me in your heart for a while och jag väjer inte detta, det kan jag ge mig, jag väjer inte detta.

Och ändå så bottnad, ännu. Jag håller ihop, i allt, allt utom stunden där just innan sömnen, men då håller jag mitt kramdjur tätt intill och tänker på annat, gång på gång, och sedan somnar jag.

Och sedan är det en ny morgon, med en ny dag som jag vill ha, och jag fortsätter,
jag fortsätter.

Och jag vill.


skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv     hem     gästbok