7 september 2006

Och så har jag haft första duggan (två kvar) och första preparatförhöret (ett kvar) och jag har klarat dem men det kändes likväl inget vidare, det kändes som att jag inte kunde något.

Och så cyklar jag från Johan till skolan och det regnar och jag har inte regnjackan med mig och jag kommer dyblöt och huttrande precis i tid, men föreläsaren har problem med projektorn och jag har stressat i onödan och det tar hela föreläsningens två timmar för mig att torka.

Och så ska jag dissekera idag igen och ner i formalinlukten igen och gröna dissektionsrocken och blå plasthandskarna och håret fastspänt med klämmor och nålar och band för att det inte ska vara i vägen, och inte ramla ner i.

Och så skär vi av musculus pectoralis major och slänger den i lådan som ska till krematoriet.

Och så skär vi upp thorax, bröstkorgen, och så plockar vi ur lungor och hjärta, och så försvinner kroppens kontur och det blir ett så konstigt hål och jag tänker på hur det kommer se ut när vi är klara, överallt detta uppskurna, överallt.

Och så gråter jag i preparatrummet.

Och så går jag och gömmer mig i en vrå bakom ett skynke med min gråt och vet jag inte varför jag gråter, och vet inte varför och vet inte varför för jag är så arg och jag är så småsint och jag kanske gråter för att jag känner mig dum, för att jag är så dålig på att skära fram små nerver, jag står bara där och petar med skalpellen, hjälplös nästan, och ger den till någon som skär och frilägger och dissekerar trubbigt och jag står där och håller kanske undan något med en pincett, kanske gråter jag bara för att jag inte behärskar situationen,som den odrägliga besserwisser jag är kanske gråter jag bara därför, jag anklagar mig.

Och så tänker jag på lymfans väg ur bröstkörtlarna, till armhålans lymfknutor, noduli axillaris, föreläsaren berättade om det idag.

Och så lägger jag huvudet bakåt mot väggen (fast gud vet vem som tog i den väggen sist, och vad den personen rört vid sist, och den hade blåa gummihandskar) och gör den där grimasen med ansiktet utom kontroll och rister.

Och så säger jag mig att allt är bra, bra, allt är bra och det är okej i den här situationen, inte konstigt, ganska normalt, som man säger om kris (en normal reaktion på en onormal situation).

Och så lugnar jag mig och genomför och lär mig och tar mig genom, men när jag kommer upp ur källaren är det ändå där, trycket över bröstet, och pulsen så stark att jag känner den med fingerblommorna lätt mot halsen.

Och så går det över och så tar jag mig igenom genomgång och eftermiddagsrond, och så får jag lämna skolan och så känns allt bättre.

Och så är det så här, också, och så orkar jag det, också, och så pluggar jag inte sen på hela kvällen men det får väl vara så, jag har helgen på mig och allt går fortfarande, allt fungerar, jag orkar.


skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv     hem     gästbok