31 augusti 2006

Hej, nu har jag haft fyra dagar klinisk anatomi.

Det går faktiskt väldigt bra. Även dissektionerna. Det kan tyckas lite överraskande, jag har kursare som har kommenterat det, hur går det för dig med dissektionerna, du som tyckte att grislabben var så jobbig?
Men det här är... För det första är det så oerhört mycket mer meningsfullt. Jag behöver veta det här, hur människokroppen ser ut inuti, om jag ska bli någon vettig sorts läkare. Och jag behöver få se det, som det ser ut på riktigt, i tre dimensioner och med de här variationerna som människor har från Sobotta's anatomiatlas. Det är så fint med variationer. 10% av mänskligheten har en arteria thyroidea ima, som går mitt på halsen upp till sköldkörteln. Vissa människor har bara en synlig sena just under handflatan, där på handleden, och de saknar musculus palmaris longus. Man kan ha olika mönster av sina blodkärl, var de löper samman. Särskilt venerna kan ligga lite var som helst. Nu nördade jag kanske loss lite. Men min poäng är att man är sin egen, i sina kombinationer, med sin a thyroidea ima och sin m palmarus longus och sin arcus venosus jugularis.
Meningsfullheten, den höll jag på med. Det är bra med dissektionerna, jag lär mig så oerhört mycket på nittio minuter i formalinluktande källarrum. Dessutom har donatorerna, de som donerat sina kroppar till dissektion, valt det själva. De har kontaktat anatomiska institutionen, de har haft långa samtal, de har valt. De har levt, långa liv har våra donatorer levt, och de har dött en naturlig död, och de har själva valt att ge sina kroppar till medicinsk utbildning och forskning.
Innan jag började kursen kunde jag inte för villkors vis förstå hur de kunde göra det. Nu känner jag mer och mer hur bra det är, hur nyttigt det är, och vilken stor och osjälvisk och fin handling det är.
Slutligen är den allmänna respekten för kropparna mycket större än den för grisarna var. Jag är inte säker på om jag tycker att döda människor förtjänar mer respekt än levande grisar (men levande människor förtjänar definitivt mer respekt än levande grisar), jag menar nog snarare att det är bra med respekten för de donerade kropparna men att bristen på respekt för grisarna var dålig. Är jag begriplig?

Jag lär mig, lär mig, lär mig, latinska namn och strukturer och först avgår det kärlet, sedan det, sedan det, det nervplexat där, venen posteriort om artären, allt detta. Det är mycket. Det är tufft tempo. Det är mycket att läsa till dissektionerna och jag har svårt att hinna med att plugga till duggan. Jag ger mig själv ledigt på vissa tider om kvällarna och jag cyklar genom solljuset och jag ligger tätt på Johans arm och pratar och jag lagar riktig mat och jag ser på tv och jag läser lite skönlitteratur och jag ryms fortfarande i mitt liv. Ibland tänker jag "musculus trapezius" innan jag rör min pojkväns nacke men det går ganska bra att rymmas med mig själv i anatomilivet. Jag vaktar mig, jag försöker hålla en god studietakt och klara mig lugn och trygg, med fin känsla i magen och utan tryck över bröstet.

Det är varmt, sensommar eller förhöst (varför finns bara försommar, inte förvinter, förvår och förhöst?) och jag cyklade barbent till Carolina Rediviva och barbent hem.

Detta att jag kan må så här bra med allt detta, med döden som en strimma genom alla dagar och med så mycket att göra. Jag var verkligen oroad innan. Nu känner jag mig kraftfull, duktig, levande, kapabel. Kära jag när jag överraskar mig så.

Nu ska jag sova, i morgon sex timmar dissektion av underarmen. Det går bra.



(Pst, ny fulare men spamfri gästbok. Gimme some love!)


skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv     hem     gästbok