22 augusti 2006

Jag är i Uppsala och det är som vanligt och det finns inget i det som gör mig lycklig, inte nu.

Jag cyklar till Stadsbiblioteket och cykeln är tung under mig, jag har tappat kondition på mina månader med bil och busskort (men vågen visar samma). Redan i första backen blir jag svettig och hjälmen ger ett varmt band i pannan.

På biblioteket letar jag runt runt efter den sköna litteraturen och hittar inte den för all denna Litteratur, allt detta språk och jag söker berättelser. Jag saknar Jönköpings Stadsbibliotek och jag förstår inte hur det kan vara så mycket bättre, aptitligare. Mellan böcker vars blotta baksidor tråkar ut mig och deckar och chicklit vars enkelspåriga framsidor tråkar ut mig hittar jag att läsa, till slut, ändå.

Det finns en skylt i biblioteket med en överkorsad mobil men när jag står och tittar på PC Jersilds böcker och inte hittar något som riktigt lockar, inte efter Babels hus, så står det en man vid hyllan på andra sidan gången och pratar i sin mobil. Han har nog börjat ett nytt jobb och pratar om processteknik och mycket information att ta in. Han väljer en bok och jag glömmer namnet, men han deklamerar det glatt för personen i luren (en kvinnoröst) och säger att "Du, den där pocketboken, vill du ha tillbaka den, eller? Jo för jag avskydde den, redan efter första kapitlet kände jag att jag inte stod ut."
Och jag står där med ryggen mot honom och jag tänker att han är en jävla idiot, att hon har lånat honom en bok som hon förmodligen tyckte om, annars lånar man sällan ut böcker, och att han inte ens kan säga att han inte tyckte om den på ett trevligt sätt och att han dessutom inte verkar bry sig om att lämna tillbaka den fast han uppenbarligen inte kan vilja behålla den något särskilt.
Han har en töntig väska och förmodligen en civilingenjörsexamen och sedan säger han till rösten i luren att han är trött, att det sliter på det här, mycket nytt, och att det förklarar om han inte är så spirituell.
Och jag drabbad av flera kilo hat för dessa akademikermän som tror att de är spirituella bara för att de vet vad ordet betyder, som tror att de är skarpa när de bara inte är artiga. Jag har flirtat med för många sådana, sett dem spegla sig i mig, så stolta, och vi har fört konversationer med många ord med många stavelser, och de har nöjt noterat mina 2,0 och min statusutbildning och mitt stora ordförråd för det är en guldram till deras spegel.

Jag cyklar hem och det är regn i luften och jag cyklar förbi Snerkes och det är fullt med folk, och jag vet inget om Snerkes och jag vet inget om studentlivet, eller jo, jag vet helt allmänbildat men jag lever inte studentlivet och jag minns inte sist jag var på nation och jag vet inte när jag ska på nation igen. Stan är full av skyltar som säger "Inskrivning på Upplands! På Smålands! På Kalmar!" och grupper med människor i min ålder och något yngre rör sig, surrande. Någon har en nolleskylt om halsen. All denna spända förväntan och min cykel skramlar över kullerstenen i Universitetsbacken.

Det är långt till Flogsta och jag är trött på Flogsta och hela tiden pågår Studentlivet där ute och mina grannar röker gräs så att det luktar in i vår lägenhet. Jag trodde hela tiden att den där lukten kom från en gnagarbur som någon inte rensat ordentligt, en lukt som av marsvinskiss, men nu har jag lärt mig att det är marijuana och jag skrattade i alla fall högt när jag fick reda på det. Allt jag inte vet. När jag var på Emmabodafestival andra gången konstaterade jag att det luktade rökelse överallt och när jag gick på högstadiet var jag en sådan som kryssade i nej när ANT-enkäterna frågade om jag visste var man kunde få tag på knark.

Idag har jag packat upp och repeterat en aning anatomi och lagat en vegetarisk röra med bara billiga ingredienser, ingen fetaost och ingen matlagningsgrädde, linser och konserver och lök och det var inte gott. Jag får pengar på kontot den 27:e och nu är det trettio kronor där och det går att klara sig på så alltså gör jag det. På måndag börjar skolan och jag känner stor trötthet vid tanken. Mitt schema är 8.15-16.45 de korta dagarna och 8.15-17.30 de långa.

Och så tänker jag på PC Jersild och Babels hus och Uppsala Akademiska Sjukhus och så tänker jag på det där yrket och så tänker jag på mina kursare och så tänker jag på tillhörighet. Vi tror så mycket om oss själva, medicine student och de höga betyg och den drivenhet som tog oss hit, och våra föreläsare klappar våra egon medhårs och ibland tänker jag att det är ärligare typ på Handels, där man kan säga rakt ut "vi är eliten och de andra är skiten" men medicinen och empatin och det faktum att hela meningen med oss är de där som inte ens vet hur deras kroppar fungerar; patienterna.

Det är en sådan paradox, detta med att få höra att vissa sjukdomar är vanligare hos alkoholister, de, alkoholisterna, medan föreläsaren skämtar om billig öl på nationerna och fylleslag på medicinarfesten Preklin. Vi är inte dem, inte de som blir tjocka, inte de som får fibromyalgi, inte de som blir alkoholiserade. Vi ska bara vårda dem och inte döma dem, åtminstone inte så att de märker det. Det här med utbildning med hög status har inte bara fördelar, nej. Allt detta att förhålla sig till. Jag tror inte att det är någons individuella fel, men jag tror att det finns en underlig, delvis sjuk gruppkultur. Den finns när jag läser Jersild, och boken är visserligen från sjuttiotalet och mycket är förstås bättre, men jag känner igen.

För övrigt är det valrörelse och jag vet inte riktigt vad jag ska rösta på. Det känns lite hopplöst. Den enade alliansen får beröm ungefär varannan dag på DN:s ledarsida, för det är så bra att de har en gemensam front.
Jaha.
Så om det borgerliga blocket (vilket är ett förlegat uttryck, som det verkar) fått en majoritet förra valet, är det någon som tror att de inte hade lyckats slänga ihop en regering då? Och jo, de hade olika åsikter i olika frågor, men hallå, det är det som är poängen med olika partier. Jag tyckte det var tillräckligt frustrerande när det bara fanns två block att välja mellan, men nu finns det alltså ett block och en allians. Och jag ska rösta för att slippa alliansen, för den delen, så för min del spelar det väl ingen roll. Men det är så tråkigt med den svenska riksdagspolitiken. Jag vill inte rösta på miljöpartiet efter deras flirt med de borgerliga efter förra valet, vilket man kan tycka borde vara glömt, men det här är min första chans att markera att nej, det är inte okej att göra så, det är inte vad jag röstade på er för. (Och jo, jag är dubbelmoralisk här. Jag vet det. Låt mig vara det, så fortsätter vi.) Jag vill inte rösta på vänsterpartiet för jag är mindre vänster än så, men jag vill inte rösta på sossarna, för jag är mer vänster än så.
Lite vill jag rösta på feministiskt initiativ, men det känns som att kasta bort min röst eftersom de ändå inte kommer att klara fyraprocentsspärren, och eftersom det verkligen är viktigt för mig att rösta bort borgerligheten från makten.
Och valrörelsen är inte till någon hjälp, för den är bara tomma eller halvfulla löften och smutskastning och reformer hit och skattesänkningar dit och att inte rösta på sossarna för att de är tråkiga eller för att Göran Persson inte vill stajlas om i Veckorevyn. Det sista är verkligen sjukt; ja, jag kan också tycka att det var tråkigt av honom, men det är inte det valet går ut på, att välja den minst tråkiga partiledaren, det är att välja det parti som man sympatiserar mest med. Vill jag ha valrörelsen på den nivån sitter jag plötsligt där med en liberal morgontidning som pratar om sänkt fastighetsskatt som något saliggörande. Jag betalar faktiskt fastighetsskatt, så jag kanske borde gilla det där, men det känns som en sådan ickefråga. Det och sänkt skatt på hushållsnära tjänster. Vilka har en fastighetsskatt att betala? Vilka har råd att köpa hushållsnära tjänster? Vilka kommer att utföra de hushållsnära tjänsterna och exakt hur ska de kunna köpa hushållsnära tjänster själva och exakt hur kommer det att främja jämställdheten för dem?

Jag tycker så himla mycket, men jag kan inte placera det på något vettigt sätt, och jag kan inte uttrycka det med de där små valsedlarna, och när jag gör ett partitest blir jag vänster eller miljöpartist så då blir det väl det.


Jag vill göra en disclaimer för hela texten, hela textflödet, men jag ska inte vara så feg.


Jag saknar min pojkvän fånigt mycket. Igår tog vi sällskap till Jönköping och sedan tog jag bussen vidare därifrån, upp till Uppsala. Han kommer upp på lördag kväll. Det är inte så lång tid, det är fem dagar, men det känns som tusen år. I telefonen är hans röst så långt borta och jag kan inte signalera med våra handtryckskoder och jag vill ligga med min arm under hans nacke.

Tätt, jag har haft honom så hela sommaren och jag bär honom så tätt intill hjärtat, vävnaden växer omkring honom och innesluter honom och för varje dag som går är tanken utan ännu svårare. Jag tänker den, tanken, för jag tänker att jag inte får bygga för mycket av mitt liv på honom men sen släpper jag den för det går inte och jag måste lita, jag måste lita för det finns inte att inte göra det med hans smala nacke mot min överarm.
Och det finns inte att inte lita på alla mjuka orden och på hans famn.

I övrigt vill jag bara meddela mina tre bästa nya skivor;

The Avalanche - Sufjan Stevens.
Sufjans Illinois-b-sidor är så jäkla bra. Visserligen finns det en del trista grejer som inte skulle haft på skivan att göra, men det finns också låtar som "Springfield, or Bobby Got a Shadfly Caught in his Hair " och "The Mistress Witch from McClure (or, The Mind That Knows Itself)", och de är helt fantastiska. Man måste för övrigt älska Sufjan Stevens för hans låttitlar. Fast mest måste man älska honom för melodierna och de briljanta texterna.
Get Lonely - The Mountain Goats
En alldeles underbar dumpningsskiva. Helt raka berättande texter som är på pricken i stället för patetiska. Det är mycket imponerande. Sedan är det bra melodier till det, och det krävs ju. Wild sage är min favoritlåt hittills.
Begin to hope - Regina Spektor
Jag har missat något när jag inte har lyssnat på Regina Spektor tidigare. Jag behöver fler kvinnliga singersongwriters. Samson är den sorgligaste, mjukaste och bästa låten, men jag gillar de andra också. Det känns lite som Frou Frou, på ett bra sätt.


Nu blev det långt. Det blir lätt så. Sällan men långt. Men det här är en internetdagbok och inte en blogg, så det är en risk ni tar.


skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv     hem     gästbok