13 augusti 2006




Sist jag skrev var jag i stora utbildnings/yrkestvivlet. Det gick över ganska snabbt där efter. Sedan kom utbildnings/yrkespeppen, och det är snarare det jag har nu. Jag ser fram emot att få mikroskopera i höst; det ingår ju i patologi, förstås, och vi ska till och med ha ett prov i det. Jag gillar verkligen mikroskop, och jag gillade verkligen histologi, och det ska bli väldigt roligt att få syssla med sånt igen. Hösten är inte bara lik, den är också sjuka celler i extrem närbild. Jag vet inte om ni förstår hur glädjande det var att inse det.

Dessutom känner jag en otippad förväntan inför det som kommer sedan; de sex sista terminerna, de kliniska terminerna. I måndags fick jag var med på gynläkarmottagningen i stället för mina vanliga arbetsuppgifter, och det innebar att jag fick betalt för att sitta med den trevliga vikarierande underläkaren när han tog emot patienter. Läkaren var så pass ny att han verkligen gillade att få förklara saker för någon, patienterna var alla vänliga och fullt okej med att jag var med, och jag kände att det var en så himla rolig situation, och sedan insåg jag att det är vad de kliniska terminerna går ut på. Att få gå med. Att få se och få förklarat och få fråga och få kunna lite men lära sig mer. Att notera vad handledaren gör som är bra och vad som är mindre bra, och fundera över hur man själv skulle göra.
Det var väldigt roligt.
Jag inser ju att det inte kommer att vara så hela tiden, att det kommer vara sura handledare och mycket tid på sjukhuset och mycket att läsa och saker man inte förstår och så vidare. Men ibland kommer det att vara sådär. Och det var verkligen roligt, och jag hade liksom inte riktigt litat på att jag skulle tycka det, innan. Jag har tassat runt bland kursare som lever sin stora Livsdröm och tänkt "tja, histologi var ju i alla fall kul, men undrar om jag vill bli läkare, jag kanske inte alls trivs på klinik, och patienter, hjälp, jamen jag kan ju alltid bli cellbiologi i alla fall".
Och nu känns det som att jag inte behöver tänka så. Till och med min extrema försiktighet kan tillåta sig en viss förväntan. Att det ska bli roligt.

Det här håller på och blir min utbildningsdagbok. Det är inte med flit.

Jag har jobbat klart nu, för i sommar, och förmodligen för i år. Det känns lite dubbelt; det är förstås skönt att inte ha söndagsångest i dag, och det kommer vara skönt att inte jobba heltid mer, och att inte åka buss en timme om dagen, och att inte behöva vara trevlig och att inte sitta tyst i fikarummet. Men det är också sorgligt att inte få följa vissa gravida mer, att inte få skratta i fikarummet, att inte få hålla en efterkontrollsbebis i famnen, att inte få förklara för storasyskonen att nu lyssnar jag på mammas blod.
Jag fick en blomma när jag slutade, och blev omkramad av ett par av barnmorskorna, och det var roligt att vara Sommarvikarien och inte bara en av de där timvikarierna, och de var väldigt rara, mina arbetskamrater, och så dessa små välinpackade urinrör (den där känslan av närmast ömhet som uppstod när jag stod där i sköljen och skalade av någons mönstrade toalettpapper) som jag stoppade små urinstickor i, i stället för blöjor och kateterpåsar och att torka bajs från soffan.

Jag vet inte vad det är jag försöker säga. I morgon åker jag till Smålandsstenar och om en vecka åker jag till Uppsala och om två veckor börjar jag med anatomin och jag vet inte, jag har det rätt bra som jag har det, jag vet inte om jag vill den världen igen. Jag har inte längtat.

Jag har haft en bra sommar. Jag har haft en vila och ett nytt sammanhang och ett stort lugn och det har varit många bra dagar; så många bra dagar.
Jag har badat i Vättern, flera gånger, och jag har varit på världens sötaste lilla festival, Kroksjö, och jag har lånat drivor med böcker och läst nästan alla, och jag har godnattkyssts varje fem veckor i sträck, och jag har gått promenader, och jag har köpt lite nya kläder, och jag har kortare hår för Johan klippte mig, och det är solblekt blont, och jag har påbörjat ett litet skrivprojekt.
Och jag har haft det bra.

Det blir bra i höst också. Det blir det. Det blir Uppsala stadsbibliotek och Simpsons med Sanna i soffan och det blir te i de gröna muggarna och det blir Johans smala smala säng på Djäknegatan och det blir alldeles nytt kollegieblock och det blir min stereo och det blir skumbad och det blir körsång och det blir cykel i nedförsbacke och det blir schal och det blir röda lönnlöv och det blir bra i höst också.


Bilden är utsikt från Utsikten, över Huskvarna.


skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv     hem     gästbok