20 juli 2006




Dagens lärdom: den som frågar är dum en minut. Den som inte frågar är dum när den blir tillrättavisad.

Argh, inte så bra dag på jobbet, nej.

Det värsta är med saker som jag tror att jag kan, som jag uppfattat ska göras på ett sätt, och som visar sig vara fel. Där jag inte ens hade en tanke på att fråga. Det är så svårt, för jag kan ju inte fråga om allt som jag inte är hundra på. Eller, kan och kan, men det vore extremt osmidigt och så är det ju det där att jag vill vara lite duktig och självgående.

Och det är jag ju faktiskt oftast. Jag listar ut hur man ska beställa broschyrer från Livsmedelsverket, jag hittar de stora sopsäckarna (som logiskt nog ligger i samma skåp som arbetskläderna...), jag kalibrerar mätinstrumenten (för blodglukos och hb) då och då och får rätt värden. Gravidbesöken börjar jag också få in snitsen på (v. 28 OGTT och inget urinprov, v. 33 inget hb). Småpratandet går sådär, men oftast har jag tillräckligt mycket att säga om det jag gör. (Ett urval av de här replikerna, i ungefärlig ordning: "jag ska gå och kolla ditt urinprov" "du kan ställa dig på vågen så länge?" "det var inget på urinprovet, det var bra" "jag ska ta ditt hb" "nu sticker jag" "och så tar vi blodtrycket" "luta dig bakåt" "det är ett alldeles normalt blodtryck" "äter du järntabletter?" "130, det är bra, det ska vara över 115" "det var det hela" "du kan sätta dig i väntrummet så hämtar barnmorskan dig där" "tack".) Och de gånger det blir lite tyst för att jag inte småpratar försöker jag tänka att det inte gör något, det kan vara lite tyst, det är inget någon dör av, det kan till och med vara vilsamt ibland.

I morgon är det fredag och ganska lite patienter och sedan är det helg helg helg och det ska bli ljuvligt. Men det är mer att vara ledig än att slippa från jobbet jag längtar efter, och det är bra.
Faktum är att jag går runt och tänker på det här som mitt bästa sommarjobb hittills, med god marginal. Jag längtar lite efter att börja höstterminen igen och få skryta med vilket bra jobb jag har haft för mina kurskamrater. Och herrejävlar vad många blodtryck jag kommer att ha tagit då!

Hösten ja. Hej dödens termin. Hej patologi. Hej liken. Hej den här underbara insikten:
den främsta orsaken till att jag går den utbildning jag går är att jag vill vara duktig.

Det är inte en okej orsak, det märker jag ju själv.
Men det är ett knark, hela den här skillnaden på människors reaktioner på
"Jag läser skrivarkurs på folkhögskola" - "Vad roligt!" (tänker: och vad ska du blir när du blir stor, lilla vän, när du ska försörja dig?)
"Jag läser ryska." - "Vad ska du ha det till? Ska du bli lärare?"
"Jag läser till läkare." - "Oh!" med ett stort leende (tänker: herregud så rejält och duktigt).
Sedan svalnar den där entusiasmen lite när jag berättar att det inte är mitt livs dröm, men att det verkar meningsfullt och bra betalt och uppskattat. Det är inte rätt svar, det är lite för pragmatiskt, det är okej att säga om man ska bli revisor eller gymnasielärare, men inte om man ska bli Läkare.

Men nu avviker jag från ämnet. Rakt i ansiktet, en gång till: jag läser till läkare för att det får mig att känna mig duktig. Eller, om jag vill mildra lite; jag började läsa till läkare för att det fick mig att känna mig duktig. Jag fortsätter för att det är helt okej trevligt och intressant och för att jag inte kommer på något annat.

Jag vet inte om jag borde ta studieuppehåll och jobba i hemtjänsten eller liknande och livskrisa lite. Det låter ju inte så jävla festligt, men det kanske vore Bra för mig.
Eller om jag borde ta studieuppehåll och läsa folkhögskola och livskrisa lite. Det låter ju roligare, men bara tanken på att behöva komma in i en ny läkarklass sedan gör mig en smula panikslagen.

Hej, jag heter Karin och har inte tillräckliga skäl för mina livsavgörande beslut. (Jo, en femårig universitetsutbildning tycker jag kan benämnas som ett livsavgörande beslut.)
Fyfan. Det känns som att sådana insikter automatiskt borde belönas med klarhet och beslut, typ "Vad duktig jag är som erkänner det för mig själv. Nu vet jag att jag ska bli lärare istället/att jag ska ta sabbatsår/ att jag även när jag tar bort det skälet har tillräckligt goda skäl för att fortsätta läkarprogrammet." Det är inte så. Jag känner ingen vetskap, säkerhet eller beslutsamhet. Jag känner svindel, obehag, småångest och en kraftig lust att låtsas som ingenting.

Så jag skriver det här som en indirekt bön om att någon som läser ska vara beslutsam åt mig, och förklara för mig vad jag ska ta mig till.

Jag önskar att jag hade en karriärdröm av tyskt stål, och inte den här obryddheten, som rycker på axlarna och säger "det där verkar ju inte så illa, ta det alternativet, så blir duktigheten, som är en mycket starkare drivkraft i dig, lilla vän, nöjd och glad."


Men bilden är i alla fall en sjukt vacker solnedgång över Vättern. Det gäller att gilla att leva. Hela tiden, som grundtonen.


skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv     hem     gästbok