4 juni 2006

Först: tack käraste människor för respons på förra texten. Det var väldigt fint att känna att jag inte är ensam, att det finns kontakt. (Jag har inte riktigt gett upp tanken på att svara ordentligt på mail än, men jag kände att det började bli en ohyfsat lång fördröjning.)

Jag har sommarlov. Det är nästan exakt en månad tills jag ska börja jobba. Jag är uppe i varv, en aning melankolisk, asocial och inte riktigt den jag skulle vilja vara.

Försommar 2006 är Jane Austen och Final Fantasy. Det är bra, det är väldigt bottnat.

Jag vet inte om jag vet mer om mig själv än så. Jag är någon som tycker om fiolpop och snirkligt vackra och humoristiska 1800-talsromaner där de får varandra på slutet.


Min utbildning är slut för terminen och det är skönt. I måndags hade jag grislaboration, och därefter den värsta utbildningskrisen på länge.

Grislaboration: man tager en tremånaders spädgris, en något brutal anestesiläkare och låter den senare söva den förra nere i preparatrummen vid A1 plan 0. I den sövda grisen låter man sedan studenterna operera in ett antal katetrar och slangar, och sedan är det lunchpaus. Därefter gör man ett par experiment på grisen: låter den andas olika gasblandningar och mäter fysiologiska parametrar (med hjälp av itryckta slangar), tappar grisen på blod och mäter sina värden, skär av vagusnerverna och ser vad som händer. Handledaren förklarar lite halvpedagogiskt och med otydlig röst, och studenterna gäspar men försöker hålla intresset uppe. Värdena blir för övrigt inte så tydliga, och är inte direkt mer illustrativa än det var att läsa laborationskompendiet. När detta är gjort tar man fram revbenssåg och skalpell och öppnar grisens bröstkorg. Grisens lunga punkteras, och dräneras. Grisens hjärtsäck fylls med vätska, och se, nu sjunker puls och blodtryck. Alla studenterna får klämma på grisens hjärta. Nu har grisen förlorat väldigt mycket blod, dels genom det tappade blodet och dels genom blödningar i allmänhet, så dess blodtryck sjunker, och redan för några försök sedan slutade den kunna andas själv, så en student står med Rubensblåsa och ventilerar grisen. Man trycker in adrenalin i grisen, för att höja blodtrycket så att man ska kunna göra fler försök. Eller, för att man ska kunna öppna grisens buk och gräva runt i varma organ på en levande gris. Och göra blödningar bara för att visa hur lätt man kan laga dem med en viss sorts plåster. Här trycker man in mer adrenalin i artärkatetern, för att grisen ska fortsätta leva. Det är bra för... ja, fan vet vad det är bra för. Till slut avslutas det hela med att grisen får en spruta med kaliumklorid, vilket gör att dess hjärta stannar.

Det här är en laboration som godkänns av en etisk kommitté, och grisen är sövd av ketamin och bensodiazepiner hela tiden. Den ska vara lika väl sövd som en människa är, och flera av sakerna man gör på grisen gör man även på människor; sätter katetrar och öppnar bröstkorg, till exempel.

Fast på människor är inte grundpremissen att de ska somna in av en kaliumspruta.

Och på människor gör man inte sådana här ingrepp om de inte är sjuka, inte bara för att visa upp.

Och när man opererar på människor hoppas jag att folk beter sig i operationsrummet.

Citat klasskamrat vid sista adrenalinsprutan:
"Nu är det inte mycket kvar i den här grisen"
sagt skrattandes.

Anekdot om annan klasskamrat: tog med kamera och poserade med skalpell och gris.

Och nej, grisen var sövd och alldeles borta, och även om hade den ju inte förstått något. Men ändå; om man offrar ett djurs liv för att man ska lära sig saker, så kan man väl ha någon sorts vördnad för detta?
Men jo: de allra flesta betedde sig fullt vettigt. Förstås.

Man behövde inte vara med på laborationen. Jag hade tänkt lite fram och tillbaka, men vi hade fått höra att det var oändligt lärorikt, och jag tänkte att nej, det är ju inte för att jag tror på Djurens Lika Värde som jag inte äter kött. Jag hade pratat med mina medvegetariska vänner och vi var överens om att visst, det är okej, om det är till nytta, och grisen skulle inte lida (vilket jag för all del inte tror att den gjorde, heller). Jag tänkte också att grisen skulle dö oavsett om jag var med eller ej, för jag trodde inte att så många som tio personer (vilket vi var på varje gris) skulle tacka nej, och om nu grisen skulle dö kunde jag lika gärna vara med och titta.

Jag skulle inte gått på hur fantastiskt lärorikt det påstods vara. Det är en laboration som läkarstudenter i Umeå, Stockholm, Linköping, Göteborg och Lund klarar sig utan; ingen annan utbildning än Uppsala har något liknande. Uppenbarligen kan det inte vara så väsentligt, och nej, jag tyckte inte att jag lärde mig något som jag inte kunde lärt mig via laborationskompendiet och en film/en simulation. Eller ja, kanske när vi fick prova att sy, men enligt uppgift är grisskinn segare än människoskinn i alla fall, och dessutom är det lögn att jag kommer komma ihåg från mina tre stygn.

Nej, jag lärde mig inget, och jo, det var vidrigt, och jag gick ut fyra fem gånger för att jag mådde illa och satt mot korridoren där formalinlukten lättade (åh herre gud vad jag hatar formalinlukt) och grät. För att det var så äckligt, för att det var så meningslöst, för att det var så respektlöst.

Och jag kan inte tycka att det inte var en adekvat reaktion. Det var skönt, det kände jag hela tiden, att det var fullt berättigade känslor, att jag för all del var mer emotionell och fjolligare än mina kurskamrater, men det var inte som att jag var mer emotionell än vad som var rimligt för mig.

Nåväl. Det som hände var att jag fick den stora utbildningsångesten, började tänka på specialiteter som garanterat inte innebär att man ska skära i levande kött, funderade på psykiater och röntgenläkare och insåg sedan att jag måste ju hur som ta mig igenom kirurgiterminen. Det kändes ganska oöverstigligt, först. Sedan insåg jag att:
1. man kommer inte skära i folk på ren jävelskap: det kommer att vara sjuka människor och man kommer att skära i dem för att försöka göra dem friska. 2. man kan vänja sig vid nästan allt.
3. vad nu än en operationssal luktar så luktar den i alla fall inte formalin och gris i kväljande blandning.
Så jag ryckte upp mig och tillförsikten och jo, det ska nog, det är åtminstone värt ett försök, det är många människor som klarat av den här utbildningen, ett sjuttiotal varje termin, bara i Uppsala.

Och om jag inte har problem med att jag är emotionell så är det helt enkelt inget problem.


Vad övrigt är, är att gästboken är tillbaka (Daniel är min teknikhjälte!) och att jag åker till Paris om torsdag. Paris orsakar att jag är lite uppe i varv, tror jag; att jag inte riktigt fattat att det är sommarlov än. Det finns inte så mycket att ordna, jag ska mest packa lite och växla till mig lagom mycket euro, men ändå, det räcker för att hålla min hjärna i spinn. Men det blir nog bra alltihop, det säger det där lugna, rationella i mig, och det brukar veta vad det sysslar med.
(Den som känner att den borde få ett vykort med Eiffeltornet på kan gärna maila sin adress.)

Som avslutning: Emil Jensens nya skiva, "Orka då", är fin och mycket Emil Jenssen. De där harmonierna, och så ordlekarna. Jag tycker om det.



skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv     hem     gästbok