28 maj 2006

Idag är det mors dag.

Jag har tänkt på den här texten i flera veckor och redan försökt skriva den. Det gick inte så bra.
Först tänkte jag ha skrivit den till i tisdags, men så var det ganska mycket, och så gick det inte så bra, och så tänkte jag att det går väl lika bra på söndag.

Jag vill berätta om maj för åtta år sedan, 23 maj för åtta år sedan, och det innan, och det efter.

För det är ju svårt att prata om det. Jag vet inte hur man ska prata om det, och ingen jag pratar med vet hur man ska prata om det, och vi blir besvärade, tafatta.

För nytillkomna läsare: min mamma dog av metastaserande bröstcancer den 23 maj 1998. Jag var fjorton år och skulle fylla femton till hösten.

Så långt kan man komma. Jag brukar mest rätta "mina föräldrar" till "min förälder" och lämna det där, och så småningom nämna min pappa många gånger men inte min mamma, och så frågar någon eller så pratar man om mammor eller något sådant, och då kan man säga att så var det, 1998, jag var fjorton år gammal, cancer.

Alla bilderna kan jag inte nämna.
Och det är inte det att jag inte kan småprata om skelettmetastaser när andra småpratar om hur mammor tjatar eller inte förstår sig på mail eller bakar de godaste bullarna. Herregud, det är ju inte samma sak, det förstår jag också. Men i andra sammanhang, även mer förtroliga sammanhang.

Jag har svårt att förhålla mig.

När det hände var jag för kall, jag kan inte måtta den förtvivlan jag tyckte att jag borde känna och jag kunde inte känna den.
Kan man sörja så mycket när den viktigaste personen dör, så att ens sorg motsvarar vikten av den personen?

Nu är det åtta år sedan, åtta år. Jag har fortfarande levt längre med en mamma än utan, men det jämnar ut sig. Jag fruktar av någon anledning när det inte längre kommer att vara så.
Åtta år och jag kan tänka att jag borde kommit över det här mer än jag har gjort.

Tiden; en särskild sak med den är fristen. Fristen som vi pratade om, då efter det att mamma ramlade i trappan och bröt lårbenet (jag visste inte då det jag vet nu: hur jävla tjockt femur är, och att man inte bryter det i första taget, lårbenshalsen ja men inte lårbenet) och att det där som var ont i benen men som kanske kanske kunde bero på att benen var olika långa, det där som mamma gick till kiropraktor för, det där som hon smorde med en starkt luktande (kvar i badrumsskåpet, jag har luktat på den när jag varit hemma, doftminnen är starkare än nästan allt) och som vi försökte få bort med promenader och cykelturer, det där, efter att det där visat sig vara det det inte skulle vara, det som jag inte ens förstått att vara rädd för (jag visste inte vad bortopererade lymfkörtlar betydde då, jag vet det nu) men som mamma måste burit oron för; dottersvulster. De fanns där, i skelettet, och de fanns där och nu skulle hon aldrig bli frisk, men det var för den skull inte säkert hur lång tid det skulle ta, jag vet att jag hade ett allvarligt samtal med mamma där hon förklarade hur det var, vad de sagt till henne, läkarna, att det inte fanns att hon skulle bli frisk med det kunde ta lång tid, det kunde finnas en lång frist, mamma nämnde tio år. Och jag var tretton då, och jag tänkte att tio år var en lång tid, och vi valde alla att tro på det.

Det gick på något år. Det finns tröst att se i det också. Oavsett hur tapper man är så krävs det att kroppen är med länge och faller snabbt, om man ska kunna arbeta till sista veckan innan.
Jag tror att hon hade ont, jag tror att hon hade helvetiskt ont, min syster nämnde om att sluta andas av allt morfinet, som passiv dödshjälp, att det var så det var, och det måste gjort ont och varit svårt, men det var i alla fall så pass kort tid. En vecka på sjukhus. En vecka borta från jobbet. Sedan slut.

Men jag har drömt, då och då, att det inte var så. Att det tog längre tid. Att det tog cellgifter och att mamma till slut tappade det brungråa håret. Att hon låg i sjukhussängar. Att hon skulle dö igen, eller på riktigt, att det inte var då, maj 98, utan nu, nu i drömmen.

Jag kunde haft henne. Vi kunde haft henne, min brors studentexamen, min andra brors examen, min systers bröllop, min studentexamen, min systers barn. Födelsedagar, jular. Fortfarande för kort tid, fortfarande skulle hon fyllt sextio nu i vår, det är ingen ålder; men likväl.

Nu rinner också den tiden ut. Tiden som jag hoppades för lite mer än åtta år sedan. Tiden som jag fortfarande hoppades för åtta år och någon månad sedan.

Den som är död kan inte bli dödare av att en förhoppningsprognos rinner ut. En frist som inte var sannolik, inte då heller, men som var det bästa de kunde säga, läkarna.
Det spelar egentligen ingen roll att den tiden rinner ut. Också. Men det känns.

Bilderna, det var om bilderna jag ville. Jag vet inte. Bara detta:

Bisättning, detta märkliga ord ("en akt vid vilken den döde får en tillfällig placering i väntan på begravning"). Det finns ett rum under Smålandsstenar kyrka, inom de vita tegelväggarna, man går nerför trappor och där nere stod kistan, öppen, vadderad, mamma i vitt, som ett nattlinne, blek, kall, ändå hon, och vi där med familjen och åtta år sedan, kanske just idag, jag minns inte datum. Men samma tid som nu, syrenerna blommade. Vi hade med oss, från trädgården, fång, och de lade vi i kistan, omkring mamma. Vita bondsyrener som luktade starkt, de ljuslila med svag lukt och de mörklila druvklaselika som knappt doftade alls.

Bara denna bild, syrenerna, min pappa och hans barn och hon där i kistan som inte var där längre, bara det kalla, men hon såg ut som hon sov och jag tror inte att jag hade hunnit förstå något annat.


Jag vet inte om jag hunnit förstå något annat. Jag har vant mig, ibland säger jag "mina föräldrar" men det är bara för att alla andra gör det, jag vet att jag har pappa och det är så. Jag vet att jag inte minns hennes röst, att jag inte kan säga vad hon skulle tycka om eller inte tycka om av det som finns idag, jag vet att jag ofta saknar mer att ha någon som tjatar och inte riktigt förstår den nya tekniken och som vet till och med vad som var min favoritfärg när jag var liten och som är stolt över allt som gått bra för mig och som tar mitt parti mot världen och allt detta, jag saknar oftast mer att ha en mamma än Inger Ann-Marie.
(Och jag försöker förlåta mig det, jag var fjorton, jag höll just på och konstruerade mina föräldrar som individer och inte bara föräldrar, ni vet, jo det gör ni.)
Men när jag tänker på de där bilderna, så etsade, sista telefonsamtalet och sista gången jag pratade med mamma, bilresan till sjukhuset för att se det hade blivit kroppen, min syster på tågstationen när hon fått veta och kom hem, samtal med begravningsentreprenören,
så kan jag tänka att kanske har inget efter det hänt, kanske drömde jag sanndrömmar, de där gångerna, kanske ett halvdussin, då hon inte dött än (men ännu ska)
och jag kan gråta, alltid.

Men det är så svårt att prata om det.

Och jag borde kanske kommit över, gråta mindre nu, åtta år.

Men idag är det mors dag och idag får jag skriva det här. Det är okej.

Hej, mamma, Inger, hej. Tänk om det finns att man får mötas igen, tänk om det händer sedan, tänk om jag får möta dig, och mormor och farmor också men dig! som vuxen och lära känna dig så. Och också få en kram och röra vid gråbruna håret (men det kanske är brunt då?) och leverfläcken på hakan (jag har en nästan likadan men inte lika tydlig, men den kanske blir det med åren?) och få vara så trygg som hos mamma, igen.
Det är inget jag tror på, att vi möts igen, men det finns nu ingen som vet, och jag skulle bli så glad,
om.



skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv   hem