14 maj 2006

Självet sådär otryggt igen, och jag trivs inte i mig. Jag gömmer huvudet, och jag gråter, och mitt i detta en känsla av

välbekant.

Och jag börjar dra i alla nystan som jag har där inne, drar, och det rullar upp metervis av tråd, och även mitt i känslan av

nej, nej

så finns också den här känslan:
detta är jag, detta är vad jag kan, här har jag fullständig kontroll,
och en känsla av välbehag.

Ännu mer sedan, när det inte ens syns i ansiktet längre, då slår nöjdheten över, mer.

Och jag tvinnar runt tankarna att
- om jag mår såhär så måste jag, för att kunna förlåta mig, säga mig
att det har varit jävligt, att jag mår rimligt
- men att alla har sitt helvete, mitt är inte större än någon annans, och mående handlar bara om att jag tycker för synd om mig själv.

Och jag kommer inte till vägs ände, jag kommer inte framåt, men det är likväl så rysligt tillfredsställande
att ha den där makten
kontrollen

inte över mående, inte, men över
hur jag tolkar mig.



Det här är så välbekant, känslan av att hålla sitt mående i handen, eller för all del att analysera det till något greppbart och som man kan ha makt över, en underlig sorts makt, men ändå. Ju mer jag skriver om det, desto mer låter det som extremt kontrollbehov, men det känns också som jag, som en viktig del av mig, som något jag är, som något det var ett tag sedan jag gjorde och som får mig att känna mig mer som mig när jag gör det.


Jag tänker på neurotisk, hur man definierar det, på kontrollen, makten, tankarna.

Och jag tänker att det rätta svaret är att alla har sitt helvete,
men att jag betonar fel där.
ordet är helvete
och att det betyder att jag har rätt till att vara
ledsen.



Det är okej, det är okej, det är okej.


skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv   hem