2 maj 2006
Det är den andra maj. Det regnade på mig på väg till föreläsningen och på väg hem, kallt regn, och jag saknade mina fingervantar, som jag optimistiskt lagt av för säsongen. Och jag har fått ett mail med det glada budskapet att jag fyllt upp mitt studentkonto, så det blir inget fotodagbokande förrän jag har ordnat nytt ställe. (Men stay tuned; det är på gång.)


Jag ska dagboka om Valborgshelgen för mig själv, och då kan jag ju lika gärna berätta om den för er också.
Så här: i fredags var jag hemma och vegeterade om fredagskvällen. I natten, när jag precis lagt mig, knackade det på mitt fönster, och utanför stod en snygg poppojke som nyss cyklat från Kalmar nation. Jag drog in honom och gav honom en nattmacka och sov sedan lagom nära honom hela natten. En verkligt trevlig pojke det där, som dessutom låg kvar och drog sig med mig på lördagmorgonen, tills vi pallrade oss upp och lagade lasagne. Sedan vinkade jag av honom, när han begav sig av för att syssla med sin pop, och ägnade mig själv åt att gå en promenad (och titta på ett kryll av vårblommor och väntande knoppar), vara lite rädd för bostadsområdesgrannarna som hade fånigt högljudda fester (inklusive en rysligt falsk och stark "Helan går", irh), badade badkar och läste lite innan badrumslampan plötsligt gick, och så låg jag där i mörkret. Sedan åt jag en smörgås med avocado och tänkte åter på att få grönsaker är bättre än avocado (om ens någon?) och såg en småkorkad film på tv, "Tro. hopp och kärlek". Den var just så där lagom fåraktig som en romantisk komedi bör vara. De fick varandra på slutet. Det fanns roliga detaljer och biroller.

Och sedan var det Valborgsmässoafton. Jag började bra med att ta mig ur sängen, äta frukost och fastna framför sändningen från kungens 60-årsdag, och en gudstjänst till på köpet. Mycket märkligt, men mina preferenser är lite förbryllandem det är jag den första att erkänna.
Nyduschad, påklädd, med en påse chokladmuffins med banan, en vattenflaska, en laddad kamera och en dito mp3-spelare samt en gaffel i väskan, begav jag mig till Stina, där jag blev anförtrodd förtroendeuppdraget att frambära den heliga potatissalladen (med avocado och cashewnötter: my god) till picknickplatsen i Ekonomikumparken. Många andra människor hade kommit på samma goda idé (=picknick i Ekonomikumparken på Valborg!) men vi fann både sällskap och sittplats och avnjöt så vår picknick.
Därefter begav jag mig till Universitetshuset, där jag hittade den stiliga mannen från lördagen. Han var snygg även denna dag, och gentlemannamässig; stod och höll min väska medan jag pudrade näsan. Vi placerade oss i aulan, på en bra plats, och småpratade lite tills Uppsalas ädlaste manskör OD äntrade scenen. Jag var hänryckt av stämmor, söta små pensionärer och medelålders tenorer och basar som tog sig och sin kör på ett hjärtskärande allvar, medan min manlige vän uttryckte en viss skepsis, särskilt mot den avslutande Studentsången. Vi tog sällskap genom festligheterna hem till den unge mannens tjäll, där vi avnjöt en enkel men välsmakande måltid bestående av spenat, pasta och fetaost, drack varma drycker och på det hela förfriskade oss inför kvällen.
I kvällningen tog vi nämligen tåget till huvudstaden, där vi bevistade en popkonsert. Banden som spelade på popkonserten var Iron & Wine och Calexico. Av någon outgrundlig anledning verkade de flesta andra besökarna vara där för att se Calexico. Jag och min herrbekant införskaffade varsin t-shirt med det bra bandet, det vill säga Iron & Wine.
Det bra bandet var också det som öppnade konserten, och det var... alldeles löjligt bra, faktiskt. Det var Sam Beam med det där mycket stiliga skägget och med sin gitarr och så var det "Sodom, South Georgia" och det hör till det ljuvaste jag hört från en scen.
I sådär fyra låtar var det mycket, mycket bra ("Cinder & Smoke", "The trapeze swinger", en ny låt och en väldigt fin version av "Woman king") . Sedan kom kompbandet med lite för mycket (utom Velvet Undergroundcovern "All tomorrows parties" som jag tyckte bra om). Sedan blev det lite stompigt. Sedan slarvades bra låtar bort. Sedan kom Calexico och det gemensamma setet, och det spelades varken "16, maybe less" eller "In the reins". Sedan var det en paus och Calexicos tur, och Calexico var, så hjälpe mig gud, ett riktigt tråkigt band. Det var lite roligt när Nicolai Dunger plötsligt kom och var gästartist och dansade maniskt. Gästartisten och så en cover de körde (som jag glömt namnet på) var de bra ögonblicken, och det är inte en så smickrande recension. I övrigt var det latinogitarrer (inte min påse) och mycket blås (vilket brukar vara min påse), men jag hittade inga melodier och allt lät likadant och ganska malande. Jag hade väntat mig mer av Iron & Wine och hade trott att Calexico skulle vara lite roliga även om jag inte lyssnat så mycket på dem innan. Men det var en bra kväll ändå, för de där fina låtarna i början och för det fina konsertsällskapet och för att det var skönt att inte vara i fylleUppsala. Gentlemannen tyckte inte att jag skulle cykla hem ensam från nattbussen, men det hade hunnit bli relativt lugnt när vi kom tillbaka vid 01.15. Tidigare under kvällen vill jag inte ens tänka på hur det var...

Vi var i säng vid tvåtiden, och masade oss pigga och nytra upp på arbetarnas dag för att gå i ett förstamajtåg, närmare bestämt vänsterns, med varsin kamrat. Det var ganska gemytligt, men jag började sukta lite efter socialdemokraternas tåg efteråt, när jag insåg att de hade både musikkår och röda fanor. Första maj firade jag också genom att besöka Max och äta vegburgare, och promenera hem i solsken med kamrat Stina. Sedan placerade jag mig lättjefullt utsträckt på sängen och läste skönlitteratur. "När löven faller" av Nicci Gerrard var fint småbrittisk och hade personer som jag lätt engagerade mig i trots att flera av dem var ganska skissartade, och den är ett tips. Första maj var en fin dag på många sätt, men särskilt känslan av att resten av världen ägnade dagen åt att vara bakfull efter sista april, så känns det inte som att jag egentligen behövde åstadkomma något, heller. Det kändes som en verklig fridag, en gratisdag.


På det hela taget tar jag det lugnt nu. Jag har en sjuttonpoängstenta, och jag skulle kunna oroa mig, men jag har våren och kärleken och de vinner liksom hela tiden. Till och med över fågelhjärtat som brukar kunna slå så hastigt, över det hetsade stressfågelhjärtat. Det pickar i min hand, men så sakta. Som en metronom inställd på något långsamt; en smäktande melodi. Och det är så skönt.


skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv   hem     gästbok