28 april 2006

Om jag vore min kreativitet nu så vore jag ganska liten.

Men det är jag inte.

Jag växer. Jag ryms inte riktigt i mina egna epitet nuförtiden. Jag är inte lika bra på att beskriva mig kort och snärtigt. Mina intressen är otydligare, kanske är jag det också. Otydligare.

Och ändå är jag inte orolig.

Jag vet inte, jag kan tänka att jag tappar något, när jag sätter mig och tänker.

Men annars går jag runt och är mer suddig i kanterna, är mer obestämd, mindre skarp, också mindre bitter.

Jag tycker om ljuset, våren, grönskan, lukten av varm våt asfalt, kyssar, att skratta med människor, mat med vitlök, att köpa en ny schal.
Jag finner mig så okomplicerad, så allmänmänsklig, och ganska olik mig.

Eller nej, det är klart att jag varit allmänmänsklig hela tiden.

Men jag har jobbat så mycket hårdare än så här på att vara något utöver det.

Jag är inte mitt musikintresse. Jag är inte de där flyktorden i anteckningsboken när jag inte orkar fokusera på föreläsningen. Jag är inte nykterheten, köttlösheten, hårigheten, det där som liksom smält in, som jag inte tänker på, som jag inte tar upp längre, om ingen annan gör det. Jag är inte mitt mående och jag är inte den som bara har en förälder. Jag är inte den där förtjusningen i Ryssland. Jag är knappt ens den där utbildningen.

Jag är bara någon med en fungerande vardag, med en syssla, med en okej känsla av mening, med en annan människas hud som är varm mot min, med bröddeg mellan fingrarna någon gång i veckan, med ett blåtapetserat rum i ett studentområde.

Det oroar mig märkligt lite.

Otydlig känns ju inte som ett bra ord, men det är så jag känner mig, men likväl, det oroar mig inte.



Vill ni höra om mitt liv? De senast 26 dagarna?

Det där uppe är Tallinn. Det var löjligt fint, Tallinn. Efter att Johan och jag inte missat bussen gick allt alldeles utmärkt. Vi hånglade oss fram ut genom Stockholms skärgård och över Östersjön, och råkade somna i lyxhytten båda kvällarna när vi tänkt gå ut och titta på fulla människor, dansband och karaoke, vilket kan betraktas som ett missöde, men det var hemskt trevligt att sitta i var sitt täcke mitt i natten och äta Marianne från taxfreen, och jag tror att det var trevligare än de där läskigheterna som pågick utanför.

Tallinn var bara en dag, från 11 till 16, och det blev mest att vandra runt och titta, titta, titta! Kyrkor (och jag löpte amok en smula i Alexander Nevskij-katedralen, men det var en ortodox kyrka! Komplett med kitsch och ikoner och vaxljus och allt detta som gör mig så förtjust.) och medeltidshus och himlen så där blå, fast ändå lite kallt, och en söt pojkvän i ett fast grepp och estniska kronor att räkna på, och utomlands. Känslan av utomlands, av upptäcktsfärd, av något annat, det främmande språket (och lite ryska här och var).

Det var inte riktigt roligt att återkomma till Vardag och Nästan ny kurs och Föreläsningar och Mensvärk och Tvättid.
Man kan resa Bort också, inte Till något, och det kan vara hemskt befriande. Fast Tallinn förtjänar att jag reser till det också, och i mer än en halv dag. Jag bearbetar Johan på min östfascination. Fast projekt ett är Nordryssland, eller kanske Moskva.

I sommar är jag drygt 5 veckor på Hälsans vårdcentrum i Jönköping. Det ska nog bli bra, det var fint där och chefen var trevlig. Värnamo föll mest på att det inte går att pendla mellan Smålandsstenar och Värnamo utan bil, om man inte ska ha 11-timmarsdagar. Jag är bortskämd med kollektivtrafik, inser jag.
Men det ska bli spännande, faktiskt. Och jag har avancerat ett steg i kroppsvätskestegen; lite glukosbelastningar och urinprov jämfört med tanter som "sköter magen" och blöjor att byta är ett klart uppköp. Dessutom för 20 kronor mer i timmen!

Övrig bonus är att jag är ledig i början av sommaren och att jag får den bästa huden i en säng nära mig i fem veckor i sträck.

Det var påsk också, och jag var hemma med familjen, och jag tycker bättre om dem i verkliga livet än över telefon, och mina systersöner är helt sjukt rara, vilket man kan råka glömma när man inte träffar dem i verkliga livet.

Annars är det mest familjekontakt i samband med våra gemensamma två tredjedelar släktgård, som kanske ska omvandlas till en hel släktgård. Det är lite ångest. Jag känner mest att jag inte på villkors vis vill släppa ifrån mig den platsen, den plats på jorden där jag har mest rötter, men å andra sidan känner jag mig inte riktigt kompetent till att ha ett skogsbruk, dessutom på 50 mils avstånd; jag känner att jag kanske inte riktigt kommer ta mitt ansvar, och det kan bli allmänna familjeslitningar, och dessutom är det smått sjuka summor pengar det handlar om.
Det är ett stressmoment, även om jag inte Gör så mycket, men jag Oroar mig, och hoppas, önskar, vill.

Och så har jag läst på Poetry Slam! Det var mer skakning i de flesta kroppsdelar än riktigt nöje, och jag gjorde nog inte riktigt mina dikter rättvisa, men jag kom fyra, och jag hade fans i två jurygrupper som gav mig niokommanågonting på den första dikten jag läste, och det var fint, nionågonting på en skala från ett till tio.
Jag funderar på om jag kanske skulle ta upp det där, bearbeta scenskräcken, skriva prator, bli bättre. Men det är ju inget roligt med saker man inte är bra på med en gång...

Dessutom har jag skrivit och klarat en tenta. Det kändes ganska uselt, men tentan gick faktiskt bra, och det måste betecknas som en tentapluggshöjdpunkt när vi satt i solen på Erikas balkong och åt bakad potatis med avocado- och fetaoströra. Inte inlärningsmässigt, kanske, men på övriga plan. Och tentan gick ju som sagt ändå.



Okej. Det kommer en gigantisk fotoupp från Tallinn så småningom, håll utkik efter den. Jag ska bara komma mig för att börja med de där 195 bilderna. Men sedan jävlar!

Fred och kärlek.


skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv   hem     gästbok