27 mars 2006

Idag har jag bakat bröd, gjort hummus, ätit en fin liten sallad med avocado, färsk bladspenat, gurka, paprika och sesamfrön och klarat en farmakologidugga och sett Gränby centrum. Att gå på stan, eller på gallerian, med sällskap och (som) smakråd, var det tusen år sedan jag gjorde, vilket är dumt, eftersom det var mycket roligt. Jag har en liten röd solklänning som påminner om den där fina gröna Karin hade förra året, och nu inväntar jag bara sådär 20 graders värme. Men det kommer.

Min pojkvän är bra för mig på tusen sätt. Till exempel när han ligger i min säng en halv helg och utan fruktan tar del av mina virus, och masserar min nacke när jag vaknar halvhysterisk från en feberdröm där jag trodde att min snedlegade nacke skulle få myndigheterna att rensa ut mig och döda mig. (Oerhört läskig dröm. Den inkluderade också att staten valde ut vilka som var sanktionerade att få barn, och övrigas barn, de icke utvaldas, fick så pass usla förutsättningar att de i princip blev utvecklingsstörda. Man fick skylla sig själv om man trotsade staten, och det fick ens barn också. Jag förstår inte varifrån jag får sådana drömmar.)
Ett annat sätt på vilket han är bra för mig är musikaliskt. Sufjan Stevens fick jag via honom (fast han fick Casimir Pulaski day, och ja, nästan hela Illinois-skivan, via mig). Nu senast har jag fått en blandskiva och ett par mp3, och mest har jag fastnat för I love Creedence - Casiotone for the painfully alone. Det är en pratlåt a la Stuart David, och det är en fullkomligt hjärtskärande historia om en försvunnen, eller i alla fall förminskad vänskap, mellan textjaget Creedence och en flicka. Den slutar med raderna:

And since September I've been 26 years old
She's still the only one besides my dad
who's ever said "I love you Creedence"

Vilket får mig att känna mig alldeles gråtmild.

Igår ringde jag min pappa, och jag är inte dummare än att jag förstår att om samtalet går så här, så är det kanske inte bara ens fel:
Far: Ja, hur är det med dig då?
Karin: Bra.
Tystnad. Far väntar på vidare utveckling av det där ettordssvaret. Karin tänker "I helvete att du bryr dig, och i helvete att jag tänker berätta något om mitt liv." Fortsatt tystnad.
Far: Eh, ja, bra. Jo, min latinkurs...

Jag vill inte berätta något om mitt liv, eftersom min pappa inte vet något om mitt liv, eftersom det är som att berätta för en nästan total främling, och jo, hej, dålig cirkel.

Men som det känns just nu är det det där helvetes sommarparadiset som gör att jag har kontakt med min familj över huvud taget, och att jag inte skulle sakna den där kontakten om den försvann.

Givetvis ska jag inte. Att säga upp kontakter är sjukt drastiskt och inte likt mig. Men detta att tanken lockar mig, och att den lockar mig så pass.



Sjukdomsförlopp: jag kan andas genom näsan igen! Tag nu någon sekund till att njuta av att du kan andas genom näsan, ifall du har den möjligheten. Det är något man verkligen uppskattar allt för sällan.


skuldra + @ + gmail.com     pianoarkiv   hem     gästbok