21 mars 2006

Idag har jag en ledig dag. En alldeles ledig, ingenting i skolan, ingenting på kvällen, alldeles ledigt.
Givetvis vaknade jag med febeilningar och märkligt skrovel i halsen. Men, det var säkert bara att jag sovit för länge, tänkte jag och marscherade upp till köket, satte på en grötkastrull och placerade mig med Sannas febertermometer i armhålan. Den stannade på 37,3°, och jag började äta min gröt och läsa om binjurarna. Jag kom igenom halva gröttallriken och den lättfattliga inledningen, innan jag gav upp, gick och beklagade mig en aning på ICQ och drog täcket över mig igen, till tonerna av Sufjan Stevens. När jag noterat att jag frös med pyjamas, täcke och filt kunde jag äntligen släppa mitt lutherska samvete och tron att jag simulerade, och somna.

Min lediga dag hittills: sömn, ett par låtar på ZTV, mer sömn, skrovlig hals och nu en stund med internet igen. Nåja, det kunde förstås vara värre. Som det faktum att jag har obligatorisk undervisning 8.15 i morgon. Jag hoppas på stark kamp från mitt immunförsvar. Heja immunförsvaret!

Jag skulle ju kunna berätta om något roligare. Såsom körfestival i helgen. Jag hade en hel hals och roligt, och sjöng och sjöng och dansade afrikansk dans. Men det är lite skönt att det har varit; förra veckan var kör på söndagen (hela dagen), kör på måndagen, kör på onsdagen, kör på torsdagen och kör på lördagen(verkligen hela dagen; 9 på morgonen till sittningen var slut på kvällen vid 11-tiden), och det är hemskt roligt med kör men... Det är förstås roligt att hinna annat också.

Och så måste jag skriva om Sufjan Stevens. Jag kan knappt minnas när jag blev så där bottenlöst förälskad i musik sist. Det är alldeles... Jo, så här är det: Jag börjar gråta av "Casimir Pulaski Day", inte varje gång jag hör den men ofta, och jag börjar gråta på det där sorgliga rena nödvändiga liksom vackra sättet. Det är en så sjukt exakt text; med rätt ord, med rätt bilder, med precis lagom mycket ord och bilder.
Detta med intelligent kristna män med gitarrer; det är en mycket svag punkt jag har, och den här smygreligiositeten verkar vara ett faktum med mig som jag borde sluta betvivla.

All the glory that the Lord has made
And the complications when I see His face
In the morning in the window

All the glory when He took our place
But He took my shoulders and He shook my face
And He takes and He takes and He takes


All ära, det är det som känns i bröstkorgen, vinglandes cyklandes på isigt spåriga cykelvägar men med vårsolen i ansiktet. Rädslan vissa dagar, allt är inte lätt, men jag försöker förlåta mig själv och det går inte så illa. Jag gör så gott jag kan, vårhimmel blå och all ära.

---

Här fick jag ont i svanken av att hålla mig ickehorisontell, låg och var ynklig en ganska bra stund och skärpte sedan till mig och drog nytta av den alldeles ljuvliga läkekonsten. Ibumetin i mitt hjärta, banne mig. Ljuvliga tider: ork att gå upp, göra pulversoppa och äta den med en macka, och nu jädrar ska jag lägga upp det här också. Heja.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok