Bonusbild från februari, till fotodagbokens minne: ljust träd mot blå himmel. Jag är trött på snöfall.

Världens ordning;

Jag har fem kuddar i min säng nu, en röd skärbräda och en vit kalla i den röda krukan. (Ikea på 130 kronor så här i början av månaden, är ni inte lite imponerade?)

En varm bil längs gatlykteväg i mörker och trygghetskänsla.

Igår såg jag "Som ni vill ha det" på Upsala Stadsteater och älskade de sjungande page-pojkarna i scoutuniform. Gustav Levin är för övrigt alltid stabil, samt repliken "Tyck synd om mig" med hela den darrande känslan. Men annars vet jag inte. Jag tyckte om skådespelarna, scenografin etc men inte pjäsen, inte själva historien.
(Jo, det är Shakespeare. Ack ja. Jag obildade kvinna, eller så.)

Jag hämtade ut min tenta idag (en dryg vecka, jag tror det är  rekord i  snabb rättning!) och jag är en gyllene gud, så pass bra gick det.

Min pojkväns blinkning i läsesalen, hans stuvade spenat, hans varma bröstkorg, hans ords katedralsbyggnader av tegelstenar var för sig små nog att inte kunna betvivlas.

Att komma hem sent och ha ett fint rektangulärt brev som väntar på en och inte lägga sig att sova med en gång, fast det är sent, utan läsa brevet först, i sängen med pyjamas på men med lampan tänd (förstås) och att inte sova med en gång fast man borde.

Solrosfrön är min nya grej. Gärna sådär en matsked i handflatan, att äta medan  man tittar på fysiologiboken och tänker "jamen nu läser jag, det är ju bra, undrar vad som står där". Ett ganska fint tillstånd. Man kan fundera över effektiviteten, men också över effektivitets nödvändighet. (Det är gott med solrosfrön.)
Märkliga födoämnessuktanden just nu: Torkade aprikoser. Ananas på burk. Oliver. Alltihop var för sig, förstås.

Jag Läser Skönlitteratur, visserligen i måttlig takt men för bövelen, en sak i taget. "Om fiskars kärlek" var en sympatisk berättelse i nätt format. I helgen tänker jag läsa ut Merete Mazzarellas "November", som jag kommit halvvägs i, och som är riktigt bra, fast den har en sån där hemsk baksidestext om "berättelser som vävs samman". "Fyra längre noveller med delvis gemensamma karaktärer" vore en sannare och mindre klyschig beskrivning, att döma av det jag läst.

Jag har dessutom funderat över mina litteraturpreferenser och hittat ett bra och logiskt skäl till min förtjusning i ungdomsböcker och internet. Den vardagliga berättelsen, det är den jag vill åt. Ingen förbaskad deckare, men ändå en berättelse som trots allt är huvudsaken. Jag är så trött på hela romaner där författaren bara vill kasta med sitt språk som en schamporeklamskvinna kastar med håret, där man inte försöker berätta något. Jag vill att det ska berättas något. Gärna något som jag kan identifiera mig med och relatera till. Gärna ett liv som är så pass nära mitt att jag kan förstå och tro mer om mitt genom det. (Förlåt, men jag tycker om saker som utspelar sig i någorlunda realtid och som handlar om europeer, och som inte är thrillers, deckare eller romantiska-komedier-i-bokformat.)
Eller mest: något som både är vardag och berättelse, och på ett språk som är skickligt nog för att jag inte ska behöva tänka på det, om jag inte vill. Och framförallt det här med vardag, med en exakt och lagom omfattande beskriven verklighet som gör att jag kan "gå in i" texten.
(Mina reservationer för ovanstående. Jag står absolut för mina åsikter, men de är inte riktigt färdigtänkta och därmed kanske uttryckta klumpigt och så där. End of brasklapp.)

Jag behöver hitta rytmen, att skriva lagom, att svara på brev, att använda tangentbordet mer än pekplattan, att rikta mig mer utåt, men jag är ju inte ur takt hela tiden, ibland är höftrörelsen perfekt till bastrummans slag.

Om man inte talar ett språk man lärt sig glömmer man det. Om man inte skriver, vad glömmer man då? Skriftspråket? Jag känner mig tafatt. 


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok