24 FEBRUARI 2006


Kära dagbok:

Kraften i att tycka om sitt nästan handflatestora blåmärke på lårets utsida.
(Glashalka, tentamen 8.00, som vanligt var jag inte ute i god tid nog.)

Kraften i detta. Jag skrev tenta i går, och gick sedan på staden och konsumerade böcker och The life pursuit, för fånigt mycket pengar (skivor alltså!) men med en live-dvd, och det är onekligen lite roligt.

Jag har ringt samtal som inte var så jobbiga när jag väl tog mig för, och nu ska jag bara skriva tre ansökningsbrev om hur bra jag är, och sedan hoppas att sommaren ordnar sig på något vettigt sätt.
(Ansökningssjälvberöm som faktiskt är sant om mig: jag har hög arbetsmoral. Luther is strong within you, young friend. Sedan ska jag ljuga ihop något om mina vårdande förmågor, mitt genuina intresse för cellbiologi och min kompetens som undersköterska, men, men.)

På ett sätt känner jag mig bräcklig, jag hamnar lätt i en känsla av social otillräcklighet, dels som otillräcklig vän/kamrat och dels som i att mitt sociala liv är otillräckligt (för någons mall; inte för min mina behov).

Då och då slår det mig att vad, käraste, gör jag för min skull? Jag är rädd för mina svaga bottnar, jag är rädd för mina skäl. Jag är rädd för att hela det omsorgsfullt uppbyggda ångestlindrande livet är just detta: att hålla mig borta från. Jag bygger mig helger med sysselsättning och jag bygger mig godkända tentamina och jag bygger mig godkänd och allt för att slippa tro mig själv om att vara dålig.
Jag vill inte oroa mig för att jag är en ensam och tragisk jävel,
men jag borde vilja något med mindre negationer i.

Vad jag vill, vad som är fullständigt klart i sitt ögonblick:
Äta fruktsallad. Läsa ungdomsbok (eller något annat med tillräckligt öppet språk). Lyssna på trumpeten i "Dressed up in you" och sjunga med i den slingan. Som en självklarhet farvälkyssas både i lägenheten och när våra cykelvägar skiljs. Bli glad över att det är en snygg färg på årets kårleg, över att avokado är så gott i pastasalladen, över en fantastiskt god gratisbulle i Studentbokhandeln.

Jag vet inte om jag vill internet. Jag vet inte om jag vill skriva. Ens den egna dagboken, den kommer i klumpar, dagar då jag sätter mig och skriver på ren vilja.
Jag vet inte om jag vill min utbildning, eller jo, utbildningen är en trygg livsram, men resten?

Igår tittade jag på tentatanternas stormönstrade tanttröjor och tänkte mig min mamma, sextio till våren, i en sådan. Och så hörde jag en mor och dotter diskutera lunchställe på stan, och där i bröstet gnistrande avundsjuka.

Kanske borde jag vårda existerande familjerelationer i stället för att bara sakna. Min familj är dysfunktionellare än den verkar, eller nej, men för mig är den måttligt funktionell, som familj betraktad. Jag borde förstås göra något åt det i stället för att skriva på internet, men till mitt försvar vill jag påpeka att om någon av mina familjemedlemmar läser här utan att ha talat om det för mig, så är det i sig ett exempel på bristande kommunikation och... ja, så.


Kraften i att tycka om mitt blåmärke, förundrad betrakta dess förändringar. Löjligt pretentiöst, men mer av det i jaget, det vill jag.

skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok