6 FEBRUARI 2006

Är så trött.

Somnade nästan idag mitt på dagen när jag lade mig på sängen för att läsa "Heart of darkness". Den boken är fan inte rolig, men den är ändå skönlitteratur och inte så tråkig; nej.
(Och jag sover inte om dagarna, det ingår inte i mina vanor, aldrig.)

Kommer på mig själv med att inte anstränga mig ett uns i sociala situationer. Om det uppstår en tystnad letar jag inte ens efter ett nytt samtalsämne. Möjligen hummar jag lite.

Vet inte om jag vill det här. I förra veckan skrev jag visserligen
"att medicinen är som en berättelse, en saga
och på ett annat språk, ett gradvis"
i mitt pluggblock och ramade in det med grön färgpenna.
Men å andra sidan tittar jag på sommarjobb och tänker "nä, alltså, jag vet inte om jag vill jobba inom vården, kan inte fyra år räcka?". Lovande.

Det bästa är Johan. Den bästa är Johan. Det bästa är när vi ligger i min säng eller hans och berättar våra dagar, bollar något internt skämt, berättar något minne, något om oss, och hela tiden en stilla fysisk kontakt, en hand längs överarmen, fingrarna i skägget, famn och famn och famn.

Igår var han här och jag lirkade av honom tröjan med ursäkten att palpera hans angulus sterni, och sedan knarkade jag hud. Fast först letade jag faktiskt fram angulus sterni, som ni kan hitta på er själva sådär 5-7 cm under halsgropen, som känns som en liten upphöjning och som är praktisk när man vill veta var man har sitt andra revben (det sitter nämligen i anslutning till angulus). Att veta vilket revben som är vilket är bra när man ska sätta ut EKG-elektroder.
Sedan pekade jag på skulderblad och clavicula och grävde fram min anatomipärm och kom där någonstans på att "det här kanske inte är så intressant för dig?".
(Herregud, bara när jag skriver om det där låter jag entusiastisk. Och jag skuttade.)

Det är ganska tröstlöst att bringa ordning på mig själv och vad det nu är jag egentligen tycker när det är sådär. I alla riktningar i tur och ordning.
Och jag borde ändra mig nu snart genast om jag ska ändra mig. CSN och det här med pengar. Jag har sex terminer studiemedel kvar efter den här terminen och på 180 poäng får man ju en examen, fortfarande.

Om något helt annat? Någonting som inte är medicin, som inte är sjukdomar, som inte är kroppar, någonting helt annat? Kanske ord, kanske siffror, kanske bli lärare i alla fall?

Det slutar alltid med att jag inte vill något så där förtvivlat mycket, och i så fall kan jag väl lika gärna fortsätta, jag blir inte arbetslös akademiker och jag kommer inte ha slösat bort två år och jag kommer få pengar och status och det är ju inte som att jag avskyr det, ens tycker särskilt illa om det?

Kanske en beskrivning av det mesta: det är inte som att jag tycker särskilt illa om det. Det är bara inte så roligt. Och jag skriver inte, och jag läser inte, och jag sitter framför internet och jag tittar på Simpsons och Floor Filler och nu lyssnar jag i alla fall på musik igen, innan var det inte ens det.
(Men jag lagar ganska seriös mat, kredd till mig för det.)

Detta att jag inte vet varför, det stör mig. Jag brukar tänka mycket mer än så här, det är också en känsla jag har, av att själva tankeverksamheten går på lågvarv.

Ändå: det viktigaste jag har lärt mig i år är att jag ska sluta skylla mig själv så förbannat. Ibland är det någon annans fel. Ibland är det omständigheternas fel. Ibland är det helt enkelt inte mitt fel.
Och oavsett om det är mitt fel, så är det skillnad på att inse det på ett konstruktivt sätt, så att jag gör något åt det, och att bara känna skam och skuld men ändå inte ändra ett uns beteende. Hellre ingen felinsikt, oavsett hur illa det kan verka för andra människor. Hellre må bra. Hålla sig själv hårt i famnen, värna sig. Hellre inte vara den som tycker sämst om sig, hellre släppa ursäkten "jag kanske är en värdelös människa, men jag tycker lika illa om mig som du, om inte mer". Den är inte värd sig, för man tycker inte bättre om någon som tycker illa om sig.

Jag skriver självklarheter men för min skull, ni vet.

För er skull, så att ni får ut något konkret av det här, ett mycket bra låttips:
All dolled-up in straps - The National
Det är en härlig känsla i övergången till refrängen, som är helt sjukt melodisk, från en flackare vers.
(Musikrecensent i stället för läkare, kanske?)

skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok