30 januari 2006


Någonting fortfarande som får mig att gråta när jag cyklar från skolan. Jag vet alls inte vad det är som börjar mola mitt i mig mitt under föreläsningen, som växer och som känns som sorg. Rationellt kan jag säga mig att inget är farligt, att inget är sorgligt, att allt inte är bra men att inget gör så ont, så där ont, men det hjälper inte.

Det som snurrar är detta med självkänslan, framförallt när jag är med andra människor, detta med vilken jobbig jävel jag är och om jag inte vore det skulle jag ha Mycket Fler Vänner och egentligen hatar nog mina vänner mig också, allt det där.
Men jag vet alls inte vad som är hönan eller ägget. Jag tänker mig att det är mitt sätt att tolka och verbalisera obehagskänslor, eftersom jag gjort det så mycket. Att det är min förstahandstolkning, av vana.

Egentligen är jag inte ensam. Jag kommer hem och berättar allt för Sanna, om oro om det är självförtroendet om varför den här sociala prestationsångesten aldrig lugnas. Utan Sanna vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Det är så skönt att kunna berätta alla dessa saker för henne, det är så skönt att hon förstår, att hon inte dömer, att ha denna tillit, och att då dessutom ha det hemma, att komma hem och ha någon att prata med på vilket sätt som, om dagens lunch eller om dagens oro, det är så skönt.
(Dessutom märker jag så tydligt hur mycket tryggare jag blir bara av att inte vara ensam i lägenheten. Det är aldrig så jobbigt som det kan vara, när jag hör de där små trygga ljuden, tv:n, vattenkokaren, Depeche Mode bakom en stängd dörr. Jag vill verkligen inte bo ensam igen.)

Idag har jag gått en timme i ökande duggregn och småkyla med hand i hand och hångelpauser. Det är lite värdelöst långt mellan Flogsta och Djäknegatan, och det var litet kallt om fingrarna, men det var inte så lätt att skiljas. Och det var fint att stå på St Olofsbron och titta på gräsänderna som stod och frös på Fyrisåns is, och skratta åt dem när de samtalade, jagade varandra och stoppade huvudet under armen för att sova. Johan såg en utter också, men jag såg bara vattendarrningarna efter den, och blev lite avundsjuk. Liksom, en utter!

På valborg i år ska jag på Iron & Wine. Det bara måste bli bra. Jag tror att bara Sam Beams vackra skägg kommer att vara värt det. Jag hoppas på "Upward over the mountain", "Sodom, South Georgia", "16, maybe less" och "The trapeze swinger" på spellistan. Erkänn att ni har saknat lite namedropping.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sluta, men det är ganska sent och i morgon ska jag laborera med ögondroppar. Igår blandade jag ihop corpus callosum och corpus spongiusum i fullt vaket tillstånd, och jag kan meddela att den ena sitter i hjärnan och den andra i penis. Jag är så förtroendeingivande, inte sant? Fyra år, och så sitter jag där och hummar och skriver ut tabletter till er. Nåja. Jag arbetar på att tycka att farmakologi är roligt, och det går ganska bra, så vem vet, kanske kommer jag att lära mig det här på riktigt, och dessutom minnas det. Hehe.

Sova var det. Ja.

Är det förresten någon som bryr sig om textsidan, och vill se en uppdatering av den? Säg gärna till i så fall. Jag tänker mig att ingen läser där. Men om någon gör det skulle jag ju kunna rycka upp mig.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok