23 januari 2006

Be a girl, baby.

Sparka dig själv på smalbenet i trapphuset efter föreläsningen (när ingen annan är inom synhåll).

Tro omedelbart att det är ditt fel när någon behandlar dig illa.

Ät dåligt en dag och känn dig stolt över det.


Jag sitter där och sätter naglarna till halvmånemärken i handflatorna och jag kan inte låta bli att önska att jag gjorde något annat, skrek "du är fan inte klok håll käften", klagade på världen i stället för mig själv, vände saker utåt, inte skämdes så förbannat, satte naglarna i något annat än det egna köttet.


Så här är det: farmakologi är tråkigt. Jag känner mig otrygg med människor, i princip alla utom mina närmsta vänner. Jag har nu två gånger fått en kraftig obehagskänsla när jag suttit i föreläsningssalen, som varit så pass stark att jag har nypt, dragit i håret, borrat naglarna (och det sjuka i den responsen överhuvudtaget: be a girl).

Så där är det. Jag vet inte riktigt varför. Jag har det ganska bra. Jag har mina käraste bibliotekariestuderande. Jag har min käraste med skägg och famn och bra samtal. Jag har en skrivgrupp som består av rara individer. Jag har ett trådlöst nätverk. Jag har läst ganska många sidor i min kursbok och ligger inte riktigt i takt, men nästan. Jag har två påsar med kanelbullar i frysen. Jag har det bra. Egentligen.


Det här är en lägesbeskrivning och ingen analys. Nog så.


Fotodagboken lever.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok