6 januari 2006

Kära dagbok;

Jag har tänkt mycket på mitt skrivande i den här formen. Som synes har inte inspirationen och lusten flödat på sistone, direkt.

Jag har börjat på många årssammanfattningar, listat och punktat, men ingen har blivit klar, och det är svårt med vad jag vill nämna och inte. Min grundtanke med personer i den här dagboken har varit att jag nämner neutrala och positiva saker, och håller det negativa på hårddisken. Mitt år har innefattat människor, förstås, och de viktigaste sakerna har innefattat människor, och inte på ett odelat positivt sätt, och det blir delvis konstigt att sammanfatta utan det, utan de händelserna.
Kanske blir det något av, senare. Man får se.
Om inte, så kan jag sammanfatta med att 2005 var ett bra år.

Idag var Lisa här och vi pratade folkhögskola, och sedan läste jag i Vi (vilket är en mycket rar tidskrift, som jag skulle överväga att prenumerera på om den inte vore så ohemult dyr) om Mirja Unge, och helt plötsligt känns skrivande som ett lustmoment igen. Fint.

För själva skrivandet har också varit kraftigt ifrågasatt. I princip alla former utom vanlig dagbok, dagbok för att minnas (och för att kalla någon en idiot på ett utvecklat och harmlöst sätt ibland), dikterna, prosan, och allra som mest internetdagboken.

Jag tänkte att jag skulle skriva en massa på mitt jullov. Nu när jag har ett så långt lov. Massor skulle jag skriva. Kanske en ordkvot som i november, kanske skriva om en NaNo-roman, renodla den roliga (och som jag tyckte bästa) historien i förra årets, kanske tänka ut och skriva de tre sista berättelserna i det jag började på i somras.
Det gick som det gick. Jag har en vecka kvar av lovet nu, och har fortfarande någon vag idé om att ägna den åt att skriva, men hittills heter jullovsfacit fyra dikter.
Det gick troll i det, borde-känsla och skulle-känsla och andra saker gjorda. Mycket familj, julen och alla dess traditioner, en del film och tv, en bit av ett 1500-bitars pussel, en del tid i köket, tidningsläsande (oh, att ha tillgång till DN igen), lite lite skönlitteraturläsning, och en vecka i sträck med Johan. Ledig och lugn, det är värt det också. Att träffa systersönerna som jag är många mil ifrån annars. Att ligga i flickrumssängen med Johan och lista våra fem bästa sorters lösgodis och berätta andra viktiga saker om oss själva.

Jag tror på tvångsskrivande. Jag tror på att sätta sig, inspiration hit eller dit, att sätta sig och skriva, igen och igen. Om det ska bli något.

Och idag kom jag på att jo, jag vill ju att det ska bli något. Själva känslan när man skriver och känner att "jo, det här barkar åt rätt håll". Känslan när man läser och inser att det var sant. Känslan när man läser och är nöjd och stolt. Jag vill det.

Men jag känner också en ganska stark lust att sluta mig. Att skriva mindre öppet.
För ärligt talat. Internetdagbok och lyrik. Kunde jag valt något mer självutlämnande att pyssla med? Inte? Nä.
Prosa har en annan frihet. Håller man sig från de yttre omständigheterna tror ingen att det handlar om en själv. Frihet.

Inget sammanfattande om vad som hänt, om julen, om något. Inget sammanfattande, jag har ingen lust och om man vill veta är man välkommen att kommunicera med mig på direktare sätt.

Jag vet inte om jag kommer tycka att internetskrivandet är roligare snart, men jag har känt olust så pass många gånger och sedan kommit tillbaka till detta, att jag inser att det vore fånigt att göra ett storstilat "Nu jävlar slutar jag skriva på internet!". Jag är inte alls säker på att jag skulle hålla det mer än någon månad.

Kanske blir allt roligare med bredband. Min dator, detta djävulens verktyg, har slutligen kastat in handduken vad det gäller det glappande nätverksuttaget. Jag tänker dock gå till drastisk motattack på ett överraskande sätt och bli trådlös. Tror jag.

Fotodagboken vilar tills bredbandet kommer åter.

Än så länge är det hur som Smålandsstenar. I helgen kanske Uppsala. Det beror på hur det går i morgon; jag ska försöka skriva och läsa och ha aktivt jullov i morgon, och går det bra kan det bli mer Smålandsstenar.

Jag skriver ju inte ofta, men mycket blir det. Tjim.

Nu ska jag äta mer choklad, om det är kvar några spritfria bitar i Paradisasken. Förutom Alexander har jag inte träffat någon i vår generation som tycker om körsbär i likör eller romrussin. Är det som oliver, så att det kommer med åren (jag har börjat tycka om oliver!) eller är det en utdöende egenskap? Kommer framtidens Aladdin se annorlunda ut? Det här är en viktig fråga. Konkurrera ut puckona i min gästbok med era teorier, tack.



skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok