Uppsala, 18 december 2005, fjärde söndagen i advent;
till J


Jag säger att jag saknar dig. Din pappa lagar rödkål och brunkål i köket. Din mamma dricker must. När de lämnat rummet säger du att du saknar mig.

Jag har kysst dig på kinderna, läpparna och helt hastigt örat (man kunde tro att jag viskade något) när dina föräldrar såg. Det var när jag träffade dem för första gången. Du har sedermera sagt att din pappa har sagt att jag verkar trevlig, och att din mamma har sagt att jag verkar tycka mycket om dig. Jag står för bådadera. (Jag hoppas jag är trevlig.)

Telefonlinjens avstånd och jag glömmer dina händer över min hud. De är inte där jag blundar, hur du kan stryka över mina underarmar. Jag måste minnas; måste leta fram sist, nej senast, dina armar min bål och mina skuldror dina armar mitt huvud lutat mot din axel dina armar och också läpparna mjukt mot kindben.

Vi pratar i timmar och ändå är du inte här. Vi pratar i timmar men det fattas mig att röra vid ditt ansikte när jag säger att jag tycker om dig.

Jag vill ha din förkylning och dina virus och jag vill ha dem i min mun,
i ett utbyte av andedräkter,
i mina sängkläder morgonen efter.

Det har stått två tandborstar i mitt tandborstglas väldigt länge nu, jag räknar och det är sjuttio dagar. Två tandborstar hela tiden, men inte samma, men hela tiden: två. Den senaste veckan är det bara min som använts, blivit blöt. En vecka och den börjar faktiskt känna sig ensam, tandborsten.

Att det är så svårt att minnas hur du luktar. Nära din hud och du luktar som du, alldeles svagt, inte som din parfym, inte som din deodorant, inte som tvålen du använder. Hur du luktar av bara dig, alldeles svagt, som mjukast. Att det är så svårt att minnas.

Jag läser gamla sms, gammal msn-logg, mina egna dagboksanteckningar. Några ord och ett bildminne kommer, det darrar i maggropen,  och jag gör det igen, igen. Jag har dig inte här, jag har bara mina neuroner, och jag drar i dem efter minnena, efter det du lämnat i mig, de cirklar mjukröda du ritat i mitt hjärta, mina nervbanor,
inom mig.

Jag vill bära dig runt hela huden,
också utanför.
Det lager av dig och närhet som dina fingertoppar lämnar,
och dina ögon när du pratar med mig,
ja jag vill.

Jag saknar dig jag saknar dig jag saknar dig jag längtar efter dig jag håller dig så nära intill mig,
hur varm du är om mitt hjärta, där ligger du, mig varmt om hjärtat, men jag saknar dig och bara att röra vid dina händer sådär lätt som den kvällen jag kom hem till dig och vi drack te i köket, nej, jag drack te och du drack kaffe, jag hade citronte i ett glas och jag kupade handen om, varmt var det, men ändå min hand mot din hand, vi pratade och jag log och du också och våra händer där över köksbordet, helt lätt, bara att röra vid dina händer så, jag saknar det, jag saknar dem, jag saknar dig.

Jag säger att jag saknar dig. Varje ord i den meningen och jag står för dem. Jag menar dem och jag skrev en gång om din lukt, att den är som vatten, och det är ändå en svår lukt att minnas men jag vill ha den i gommen.

Jag längtar efter dig.

Man tröttnar inte på vatten.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok