3 december 2005

Med risk för att låta lite nyandligt östinspirerad: det är cykliskt.

Circadisk, cirkeln, det cykliska.
Denna period efter en tenta, i början av en ny kurs, då frånvaron av stress omvandlas till närvaro av lugn, av tid.
Endometriet utstött ur kroppen (det månatliga).
Årstiden och känslan av att åter; i år följer jag julkalendern, i dag bakade jag lussekatter och pepparkakor, julsångerna och

om julstämningen vill jag också skriva, allt vi inducerar i oss själva, den kraftfulla känslan med dessa lukter, smaker, med det vita på marken, med samma toner och alla minnena
och ibland tänker jag att människan är det gudomliga, att det vi gör i oss själva med de där ändå ganska futtiga verktygen (neuroner, EPSP, gliaceller, glutamat och GABA och glycin och dopamin och serotonin, anterolatera bansystemet, truncus sympaticus, thalamus, nucleus cuneatus, chiasma optica (alla orden, jag kan flera men det här är fler än som egentligen behövdes för den effekt jag ville ha, men alla orden, de är vackra?)). Att det vi gör med oss själva och dessa verktyg, de världar vi bygger, idag lyssnade jag på popmusik och läste "Dansar Elias? Nej!" (för tredje gången) och jag grät, egentligen inte för att jag var ledsen, det var en annan känsla, spleen och mjältsjuka och längtan och nostalgi, mer av det.
Att jag kan skapa känslan av att knappast rymmas i mig, att jag kan skapa den i mig med andra människor, att vi överbrygger anatomiska avstånd. En synapsklyfta, avståndet mellan två nervceller där de signalerar, är någon hundradels mikrometer. Avståndet två människor kan vara så stort att det inte ens finns, och ändå kan vi nå varandra.


Jag har en trevande känsla av att inte ha skrivit på länge, av att ha tappat bort all förmåga med orden jag någonsin haft. Jag har skrivit NaNoWriMo i en månad nu, och det blev 50661 ord, men jag känner mig modsänkt; jag kan skriva skräp. Hurra.
(Exakt hur svårt är kvantitet? Apor kan också trycka ner många tangenter många gånger.)

Äsch; det är ingen tävling i Kreativt skapande att leva.
Det är ingen tävling på något sätt att leva.
Men jag skulle ändå gärna vilja att någon sade att jag var duktig med mina ord och mina tentamina och mitt handbyggda hembyggda liv med alla sina skälvande punkter som märks i vinterstormen.

Orkar mig, men anstränger mig. Det har varit ganska dåliga veckor, många gånger har jag önskat mig bortom mig, för många gånger för att det ska rymmas i
"Vem bland levande varelser vill varje stund på dygnet vara där han är, vara den han är?"
(vilket är ett Werner Aspenströmcitat ur "Dansar Elias? Nej", så man får gärna berätta för mig vilken dikt det kommer ur, om man vet.)

Jag oroar mig mycket över min brist på kontinuitet. Jag oroar mig mycket över att jag är så lätt att lämna. Jag oroar mig mycket över alla människor som har valt bort mig eller som bara undlåtit att välja mig igen.

Tröttsamt att vara bräcklig. Tröttsamt att gråta. Tröttsamt att oroa sig över felen, var felen är och vad jag borde kunna göra åt dem.  

Det cykliska också i detta. Jag faller, bottnar, reser, upp upp upp upp ner. Det var länge sedan jag beskrev mig med bob hund men faktiskt, upp upp upp upp ner, cykliskt men cirkelns mittpunkt är ändå över y-axelns nollpunkt; dessa bilder jag är inte sammanhängande, är jag, är du med ännu i den här texten, kan jag ens skriva mina prator min dagbokssvador, är du med ännu? Hej.

Tillförsikten för i helvete.

Igår en glädje bland julpyntet på IKEA, idag en glädje i  tunnspröda pepparkakor, igår en glädje i julkalendern tidigt om morgonen, idag en glädje i att inte mola i kroppen (inte druvbörd heller för den delen), i torsdags en glädje i pasta med tomatsås och chevre, i onsdags en glädje i att ändå ha åstadkommit de där orden.

Allt det är också sant;
Allt hänger på klippningen, valet av bilder. Tröste dig, mitt barn.

Och jag behöver inte vara nyanserad. Jag kan bara skriva mer. Hepp. Hitta linjen, kontinuiteten, äsch glöm det där.

Hej, jag heter Karin och jag kan producera stora mängder text. Godafton.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok