15 november 2005

Kommer oron.

Kommer oron, kommer den, finns ingen riktning, ingen orsak, kommer oron, ändå.

Kommer in i, kommer i mig, kommer oron.

Kommer in i kroppen, rister, kommer genom kroppen, rasar, kommer.



Kommer jag inte ut, kommer jag inte undan, kommer jag inte bortom.


En återkommande tanke jag har är att jag inte förstår hur jag stod ut; innan.

Idag tycker jag inte om mig själv; idag vill jag mig inte.

Det är idag, det är inte flera dagar. Det är inget standardtillstånd, det är inte utgångspunkten.

Och jag säger mig hela tiden nej, nej, raraste vännen du är inte så illa, världen är inte emot dig, alla tycker inte illa om dig, det finns inga konspirationer.

Idag bär jag inte mig själv; idag önskar jag mig utanför kroppen, idag ekar alla ord jag sagt i mig med konstiga efterklanger.

Idag är en dag. Det går över.

Jag är jävligt trött på att skuldbelägga mig för att jag inte är glad.

Det känns inte vettigt att av de saker som människor sagt till mig i höst är det följande som ekar mest:
"Jag är inte din terapeut."

Såhär: när jag inte är glad, när jag tycker illa om mig själv, när självföraktet rister genom kroppen,
så känner jag dessutom att jag inte ska prata med någon om det,
för ingen jag känner är min terapeut.



Jag tänker också att jag inte borde skriva om det här, för det känns som att gå med håven efter uppmärksamhet.








Att erkänna sitt mående är inte det samma som att orsaka det.
Jag är inte glad. Det är okej att jag inte är glad. Det är inte mitt fel. Det är överhuvudtaget inte fel.

Du är inte min terapeut. Jag berättar inte det här för dig. Skyll dig själv som läser, för i helvete.

Jag går inte med håven. Jag skriver för att tvinga mig att strukturera. Jag skriver för att inte känna mig så jävla ensam.

Inte för att du ska svara något.

Idag är en dag, det går över.

Fler vackrare dagar, jag ska orka, jag har burit mig hit, jag ska orka. Karin Boye skrev om högmod men att orka,
det är viktigt, på ett bra sätt.


Jag löser inte min paradox mellan att erkänna och att orka. Lämnar den i luften. Lämnar mig i luften.
(Dessa hjälplösa ord, förbi svävande.)

Jag kan säga tröstlös, tänka tröstlös, men det är inte sant, och jag vet det, jag gråter mig inte rödögd, söndersamman, till sömns, gråter inte alls mer än hastigast.
Trösten som finns; som kommer finnas.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok