18 oktober 2005



Idag är det oroskänsla i kroppen. Jag har inga särskilda skäl till den; ändå.

Eller för all del: fem minuters presentation om något medicinskt, i övermorgon, inför en videokamera och en retorikkonsult. Tanken är god, men jag är nöjd varje gång jag pratar för folk och det känns som att jag får fram de fakta jag skulle presentera, samt att jag inte börjar staka mig i min dialekt. Jag vill inte ha någon konstruktiv kritik, tack så mycket, jag är inte på det stadiet än. Jag klarar, det är nog.
Och så avskyr jag på ren princip när man gör något för att lära sig formen. Som de där himla psykologiundersökningarna vi gjorde för att träna metod, som alla svenskuppsatser under skoltiden (och tydligast minns jag gymnasiet): man har inget att säga, men ska lära sig hur man skulle säga det om  man hade något att säga. Det är så fiktivt. Om jag hade lärt mig om något så skulle jag känna ett naturligt behov av att föra det vidare (ändå besserwisser), men nu ska jag sätta mig och lära mig om Asperger (vilket för all del är bra för min allmänbildning) och sedan prata om. Konstlat.

För övrigt är det statistik den här veckan och statistik är inte så sexigt, tack. Det är samma princip där: form för formens skull. Sedan är det ju ett redskap som vår vetenskap bygger på, och vettigt på det sättet, men vi börjar ju inte i den ändan.
"Nu ska vi lära oss om binominalfördelning. Sedan ska vi ta ett fortfarande ganska sökt exempel. Sedan tar vi nästa statistikterm."
Ungefär.

Det ska bli ganska skönt när den här skolveckan är över. Neurobiologi framstår i ett mycket försonande skimmer. Relativt.

Men hursom är humöret lägre än lite utbildningstristess berättigar.

För annars har jag det bra.

Jag stannar i ett ögonblick och inser att jag har människor, att det inte är så förtvivlat mycket kamp, att det snarare är
"Ska vi ses?"
"Visst."
och så enkelt.
Och medhåll när jag vill ha det, och när jag inte ens är medveten om att jag vill ha det, och ändå nya tankespår och till det enkel bekräftelse och vänskap är grejen, tack.

Jag utbyter också småfyndiga sms som avslutas med "kram" och håller mig stramt från att ta ut glädje i förskott, men låter mig inte heller stänga den där möjligheten till glädje. Modet att blir sårad, jag funderar kring det. I våras gjorde det ondare än något annat jag minns, och jag hittar sjok av bitterhet i mig som jag inte märkte när de bildades, men jag var också rakryggad och med en glödande ryggrad oavsett hur rödgråten jag blev i fosterställning. Jag tror att jag mådde så pass bra då att jag vågade låta mig bli sårad, och så tänker jag på att jag har ett fungerande liv nu, och så blir jag samtidigt förväntansfull och rädd. För jag tror det finns mer i mig, känslomässig kapacitet, och att det kan göra ondare ändå (men jag tror mig om att orka) men också; om det skulle, om, det, skulle, bli bra.
Dessa tankar i virrvarr inom mig, och själv tar jag små steg med sträckta vader och rör mig sakta, försiktigt.

Igår lånade jag ett fullt dussin blandade diktsamlingar på Stadsbiblioteket, och nu jädrans ska det läsas lyrik, och skrivas sedan, och mindre hjärta och smärta ska det bli. Jag måste ta mig tiden till att skriva, den finns där och jag vill ju. Jag vill ha känslan i att skriva, och glädjen i att ha skrivit, och den dokumentation det dessutom utgör. Övriga pretentioner är en annan sak; nu är jag i en sådan fas igen att jag bara tror att jag skriver, och alltid kommer att skriva, för mig själv; att det aldrig kommer att bli bra och utgivet. Det är okej; den odrägliga fasen är "jag kan inte skriva och jag är patetisk som ens försöker och allt jag någonsin skrivit är pinsamt", och nej, inte där. Fasen "jag är fantastiskt begåvad och det kommer bli något stort av mig" är för all del trevlig men kan urarta till väldigt inbördes beundran.
Just nu tror jag dessutom att jag trots allt skulle kunna åstadkomma något anständigt med tid och övning. Kom disciplin.
(Och att avsluta sommarens lilla projekt vore välkommet. 4 texter till.)

Jag har gjort slag i saken och konsumerat musik, för övrigt. Laakso och Tomas Andersson Wij. Svenska artister som är små nog att känna av ett skivköp hit eller dit, så motiverar jag det. Jag har läst positiva recensioner av båda skivorna och jag är benägen att hålla med. Nya TAW innehåller visserligen en del stompigheter som jag inte kommer överens med än, men å andra sidan formuleringar som
"Och de hör stadens dansgolvshjärta
slå för nätter utan slut
slå för skönheten och törsten
för dom som inte härdar ut."
Dansgolvshjärta!
Dessutom hela texten till "En hel värld inom mig", jag kommer inte på någon annan popsångare som skulle kunna landa den pretentionsmängden som Wij gör.
"Första snön är alltid vitast" är dessutom underbart lågmjuk och fick mig att längta till just den första snön, innan jag kom på mig med hur hemskt kallt och halt och besvärligt det är med snö.

Och jag är så nyfiken: finns det någon särskild anledning till att citera Winnerbäck i min gästbok för tillfället? (Jag tycker inte ens särskilt mycket om Winnerbäck.)


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok