13 oktober 2005 Hej. Ni vet när det var länge sedan sist, och så tänker man att man borde berätta allt som hänt sedan sist, och så blir det ett sånt projekt, och bara därför skjuter man lite till på det, och... Men nu jävlar, helt enkelt. Det finns fotodagbok om man är nyfiken. Om man är nyfiken på mitt själstillstånd, så skulle det sammanfattas som gott. Det mesta fungerar. Jag sysslar med många saker, men sedan jag hoppade av franskan sysslar jag med roliga saker. Kör och Core corriculum och skrivgrupp och människor. Och så studier, förstås. Igår skrev jag tenta, och jag tror det gick bra. Det var min nittonde salstenta och fenomenet tråkar ut mig. Jag blir inte nervös och jag blir inte ens exalterad över att få visa upp allt jag kan, och jag skrev inte ens några dåliga rim eller långsökta liknelser. Jag lär ha minst lika många salstentor kvar. Eller herregud, ännu fler. Om jag får ihop tjugo på två och ett halvt år... Det känns ju sådär måttligt pepp. Men jag tycker om att lära mig, jo. Det finns lite tvivel i yrket som alltihop ska resultera i, det gör det, men själva sakerna jag lär mig... Jag kommer så sällan på mig själv med tanken "Jamen herregud varför ska jag lära mig det här?" Ibland, förstås, tillexempel när det gäller vissa signalmolekyler, men ändå så pass sällan. (Det där är ett stycke som jag verkligen kan komma att få äta upp.) Och så dagens finkulturella: Alltså, jag har förstås inte läst Harold Pinter, för jag är en sådan som bara läst Tranströmer och Joyce av de klassiskt omspekulerade, men hans dikt om sin oesofaguscancer var en besvikelse. Cancer är en av de mest fantastiska metaforer jag vet, och så gör han inte mer än så av den. Nåja, det var väl för sin dramatik han fick priset, inte lyriken. Saker som är fascinerande med cancerceller: de slutar lyssna på sin omgivning, blir självförsörjande på tillväxtfaktorer (som en cell behöver för att leva och dela sig), och de lyssnar inte på vare sig försök att hejda med tillväxthämmande signaler, eller apoptossignaler. En normal cell är beredd att i vilket ögonblick som helst ta livet av sig, om den får för lite tillväxtfaktorer, eller en dödssignal. Den offrar sig utan att tveka för kollektivet. En cancercell vill leva, och den sätter sin egen åsikt om saken före kroppens. Sedan kan den leda till att hela kroppen dör, och på så vis lägga krokben för sig själv, men det inser den inte. Cancer är på så sätt det ultimata argumentet för kollektivism. Se hur det går annars, om individuella celler tror att de har rätt att bestämma över sitt eget liv; dysplasier blir tumörer blir metastaser. 90% av alla dödsfall i cancer beror av tumörens invasiva, metastaserande egenskaper. På tentan igår var det en poäng tumörbiologi, och i december ska jag läsa tre poäng onkologi. Jag har inte ett odelat professionellt förhållningssätt. För två veckor sedan trodde jag att  jag hade anlag för ärftlig bröstcancer. (BRCA1 och 2). För en vecka sedan fick vi följa med en patolog och se vävnadsprover, utopererade tumörer, och sedan drömde jag att jag blev opererad och hur det kändes att vakna och att en del av en fattades. Det fascinerar mig. Jag vet inte hur mycket det skulle fascinerat mig om inte, och jag vet inte hur sunt det här är, men det är tre valfria poäng. Om jag börjar tro att jag ska bli onkolog så ska jag överväga mina egentliga drivkrafter. Idag har jag varit ledig, så där helledig som man blir efter tentor. Nästa kursmoment är i morgon, och jag har lallat runt och läst ungdomsbok, promenerat och stekt pannkakor. Ljuva lugna livet. Fruktsallad och en filt framför teven. Lång lång sovmorgon. Som var behövlig eftersom jag sover  varannan natt nuförtiden, sedan i lördags. Varannan natt är jag vaken till popmusik och stearinljus och händer i min nacke. Det finns ett litet sött brunpälsat djur i min bröstkorg, och mer vågar jag inte säga. Jag är ganska rädd och måste mest påminna mig om att det kan gå bra också, att det gör det ibland. På promenaden idag tänkte jag Mister du en står det tusen dig åter, mister jag dig går du mig förlorad. Det är viktigt. Det är hoppfullhet: att det finns nya människor man kan nå (och bli nådd av), och att människor ändå är unika för mig, särskilda. Glad idag. Solljus och egentid, litet djur i bröstet, mycket tillit i rörelse (på ett bra sätt). I morgon kommer min far förbi här. Jag tror han ska få bjuda mig på mat. Vi har ätit thailändskt, italienskt och indiskt, så frågan är vad det finns för matnationer kvar. Det blir spännande. Nu jädrans ska det inte vara så svårt att skriva igen. Bra vanor är till för att behållas eller återupptas.       skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok