13 oktober 2005

Hej.
Ni vet när det var länge sedan sist, och så tänker
man att man borde berätta allt som hänt sedan sist, och
så blir det ett sånt projekt, och bara därför
skjuter man lite till på det, och...
Men nu jävlar, helt enkelt. Det finns fotodagbok om man är
nyfiken.
Om man är nyfiken på mitt själstillstånd,
så skulle det sammanfattas som gott. Det mesta fungerar. Jag
sysslar med många saker, men sedan jag hoppade av franskan
sysslar jag med roliga saker. Kör och Core corriculum och
skrivgrupp och människor. Och så studier, förstås.
Igår skrev jag tenta, och jag tror det gick bra. Det var min
nittonde salstenta och fenomenet tråkar ut mig. Jag blir inte
nervös och jag blir inte ens exalterad över att få visa
upp allt jag kan, och jag skrev inte ens några dåliga rim
eller långsökta liknelser.
Jag lär ha minst lika många salstentor kvar. Eller herregud,
ännu fler. Om jag får ihop tjugo på två och ett
halvt år... Det känns ju sådär måttligt
pepp.
Men jag tycker om att lära mig, jo. Det finns lite tvivel i yrket
som alltihop ska resultera i, det gör det, men själva sakerna
jag lär mig... Jag kommer så sällan på mig
själv med tanken "Jamen herregud varför ska jag lära mig
det här?" Ibland, förstås, tillexempel när det
gäller vissa signalmolekyler, men ändå så pass
sällan.
(Det där är ett stycke som jag verkligen kan komma att
få äta upp.)
Och så dagens finkulturella:
Alltså, jag har förstås inte läst Harold Pinter,
för jag är en sådan som bara läst Tranströmer
och Joyce av de klassiskt omspekulerade, men hans
dikt om sin
oesofaguscancer var en besvikelse. Cancer är en av de mest
fantastiska metaforer jag vet, och så gör han inte mer
än så av den. Nåja, det var väl för sin
dramatik han fick priset, inte lyriken.
Saker som är fascinerande med cancerceller:
de slutar lyssna på sin omgivning, blir
självförsörjande på tillväxtfaktorer (som en
cell behöver för att leva och dela sig), och de lyssnar inte
på vare sig försök att hejda med
tillväxthämmande signaler, eller apoptossignaler.
En normal cell är beredd att i vilket ögonblick som helst ta
livet av sig, om den får för lite tillväxtfaktorer,
eller en dödssignal. Den offrar sig utan att tveka för
kollektivet.
En cancercell vill leva, och den sätter sin egen åsikt om
saken före kroppens. Sedan kan den leda till att hela kroppen
dör, och på så vis lägga krokben för sig
själv, men det inser den inte.
Cancer är på så sätt det ultimata argumentet
för kollektivism. Se hur det går annars, om individuella
celler tror att de har rätt att bestämma över sitt eget
liv; dysplasier blir tumörer blir metastaser. 90% av alla
dödsfall i cancer beror av tumörens invasiva, metastaserande
egenskaper.
På tentan igår var det en poäng tumörbiologi, och
i december ska jag läsa tre poäng onkologi. Jag har inte ett
odelat professionellt förhållningssätt. För
två veckor sedan trodde jag att jag hade anlag för
ärftlig bröstcancer. (BRCA1 och 2). För en vecka sedan
fick vi följa med en patolog och se vävnadsprover,
utopererade tumörer, och sedan drömde jag att jag blev
opererad och hur det kändes att vakna och att en del av en
fattades.
Det fascinerar mig. Jag vet inte hur mycket det skulle fascinerat mig
om inte, och jag vet inte hur sunt det här är, men det
är tre valfria poäng. Om jag börjar tro att jag ska bli
onkolog så ska jag överväga mina egentliga drivkrafter.
Idag har jag varit ledig, så där helledig som man blir efter
tentor. Nästa kursmoment är i morgon, och jag har lallat runt
och läst ungdomsbok, promenerat och stekt pannkakor. Ljuva lugna
livet. Fruktsallad och en filt framför teven. Lång
lång sovmorgon.
Som var behövlig eftersom jag sover varannan natt
nuförtiden, sedan i lördags. Varannan natt är jag vaken
till popmusik och stearinljus och händer i min nacke. Det finns
ett litet sött brunpälsat djur i min bröstkorg, och mer
vågar jag inte säga. Jag är ganska rädd och
måste mest påminna mig om att det kan gå bra
också, att det gör det ibland.
På promenaden idag tänkte jag
Mister du en står det tusen dig åter,
mister jag dig går du mig förlorad.
Det är viktigt.
Det är hoppfullhet: att det finns nya människor man kan
nå (och bli nådd av),
och att människor ändå är unika för mig,
särskilda.
Glad idag. Solljus och egentid, litet djur i bröstet, mycket
tillit i rörelse (på ett bra sätt).
I morgon kommer min far förbi här. Jag tror han ska få
bjuda mig på mat. Vi har ätit thailändskt, italienskt
och indiskt, så frågan är vad det finns för
matnationer kvar. Det blir spännande.
Nu jädrans ska det inte vara så svårt att skriva igen.
Bra vanor är till för att behållas eller
återupptas.
skuldra + @ + gmail.com
blomsterarkiv
hem
gästbok
|
|