8 september 2005


Dessa mina skimrande ögonblick, punkter av lysande guld, och de är inte mot en betongvägg längre, och de är inte bara fixstjärnor för att jag inte ska ge upp min rörelse, de är framför och bakom och också hos mig ibland, och jag har kraft att lägga märke till dem även då.

Igår hos Stina med te och samtal och plötsligt en öppning i bröstet, rakt till en så genomtrygg känsla, och lugna mjuka glädjen.

Idag att sitta på en bänk på stora grässlätten utanför BMC-biblioteket med Anna. Sol och glass och kanske den sista sommaren för året. Det blåser ganska kraftigt, och vi får varsin blond hårtest i munnen samtidigt, och skrattar.

Sedan ett telefonsamtal med min syster som var bra och på riktigt och som inte bara handlade om hennes barn. (Jag älskar mina systersöner, men jag älskar min syster också, och hon har en tendens att försvinna sin modersroll ibland, och oavsett hur fin mamma hon är så är hon ju många andra saker också.)

Jag känner det som om ett hudlager skalats av mig. Mottaglig. Det går så in i mig, dessa ljusfläckar, men det innebär också att jag kommer hem från skolan och sätter mig och gråter litet utan att ha någon som helst anledning. Det är stort i mig.

(Från i förrgår:
"Dessa är mina mesta tankegångar just nu:

Hur världen är så fylld av kärlek att det inte ryms i mig, så att det det sväller av den i mig, och att det är en stor och sprängande känsla som ibland nästan gör ont, men mest är det vackert.

Att jag är en möjlighet, en skimrande möjlighet.")

Mest är det glädjen. Mest är det tacksamhet. Mest är det känsligheten och de följande känslorna i kroppen.

Låten just nu, de senaste dagarna, är "Fix you" med Coldplay. Den är sorgligare än som vore representativt, men jag tycker ju lättare om sorgsen musik.
Dessutom har jag ett sånt här ljuspunktsminne till den, en kväll nu sist jag var hemma, när min bror spelade piano och sjöng och jag satte mig i soffan, i vardagsrummet där pianot står, och sprättade tråckeltråd och fållade min blå kjol. Min bror spelade R.E.M. och Counting Crows, och så spelade han "Fix you", och emellan låtarna småpratade vi om musik, och det var så fint.

Jag tycker egentligen fortfarande bättre om min brors version än Coldplays, låten gjorde sig alldeles underbart med bara piano, men nu har jag blivit beroende av originalvarianten, för det är den jag har på mp3.
Vissa saker i texten är också poänger, trots att jag inte alls känner mig som någon som behöver lagas.


And the tears come streaming down your face
When you lose something you canít replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

And high up above or down below
When youíre too in love to let it go
But if you never try youíll never know
Just what youíre worth


Här skrev jag långt om att komma över och att tappa kärlek och om möjligheten att se med sin vackraste blick, blicken som gör vackrast, på någon som man kommer över. Men jag behöver nog bara ha det skrivet, inte lägga ut det offentligen.


Jag hade tänkt skriva om kroppen och jag och träningen. Men det är sent nu, det får bli som hastigast: idag insåg jag plötsligt att min intensiva motvilja mot att börja träna, vilket jag förstås borde, och som jag får extra accentuerat av min utbildning (och det faktum att jag inte vet någon kursare som inte tränar...), har ett starkt samband med hur illa jag tyckte om min kropp på högstadiet och gymnasiet. Då tränande jag aerobics och simmade, men det var inte på minsta vis för att må bra, det var för att minska kroppsäcklet och matsamvetet och självhatet. Jag förknippar träning med att tycka illa om kroppen. Och nej, jag tycker inte att det är logik, det är guilt by association.
Kanske vore det klokaste att göra åt det att faktiskt gå till Friskis och svettis och möta demonen och försöka associera om träning till att ha att göra med den här rörelseglädjen jag faktiskt kan känna. Men jag är så lycklig och tacksam för hur jag fungerar i min kropp nu, hur jag tycker om den, och jag vill inte riktigt utmana ödet.
Det känns som likt mig att analysera, inse, och sedan inte göra något alls åt det.
(Akta sig för självdömandet, också det ickekroppsliga!)

Förresten har jag räknat ut att jag cyklar minst 4 mil i veckan och kan inte det räcka, egentligen? (Svara gärna "ja".)

Nu tappade jag tonen. Det är kanske inte så viktigt. Känslan är kvar. Något stort i bröstkorgen. En skimrande möjlighet.







      skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok