30 augusti 2005

Idag kom jag hem från skolan och kände mig alldeles tung i min människokropp och med en klyschig formulering snurrande i huvudet. (Som, eftersom ni alla vill veta det, var "min sorgsna fjäril". Jag sa att det var klyschigt, ja.)

Jag hade äntligen fått min Tomas Andersson WIj-skiva, "Live på Rival", och jag stängde dörren om mitt rum och kröp ihop på sängen i fosterställning, under en filt för känslan, fast det var sommarvärme ute. Första låten var "Du skulle tagit det helt fel" och det var uppfyllande och en sorts tröst och jag grät. Sedan hade jag ingen ro i mig, och gick ut, en långpromenad bort mot Håga.

Promenader hjälper mot oro i kroppen. Dels rytmen, fotlugnet i förflyttningen, men också för att tankarna hinner lugna sig, ordna upp sig. På Wik gick jag hundra varv och säkert mer än så på Wikstigen, och ältade mig och hittade lugn. Det är den årstiden igen, då jag kom dit, med äppelsöt lukt och den sista sommarsolen. Jag saknar att gå genom äppellunden på väg till Ropareberget, oh som jag saknar det, och nu är det den tredje kullen människor där sedan mig. Det är konstigt i att det inte är min plats, det är en tidsbegränsad plats, och jag kommer inte tillbaka. Jag tror att jag har slutat sakna själva folkhögskolan, även om jag har så många älskade minnen, och så många tydliga minnen, och så mycket värme, men omgivningarna, min första egna plats, dem saknar jag. Hågadalen är fina grejer, Stadsskogen var också, men inget som Ropareberget och äppellunden, inget som allt det vackra där och den välsignade ensamheten, visserligen var vi 60 internatelever men det är ju inget mot Flogstaghettot.

Nåja, det var inte det som var poängen, poängen är att promenader lugnar mig och att jag tänker bra, och så att skriva ner dagens insikt:
Jag har prestationsångest över mitt liv.
Det är fullkomligt sanslöst, men sant. Och sin form av logik; jag dömer min gymnasietid så jävla skoningslöst, och ändå har jag omringat den med mjuka lager av förmildrande omständigheter. Jag dömer mig stenhårt för att ha slösat bort de där tre åren av mitt liv.
Jag är rädd för hur jag kommer döma ut själva livet när jag sitter där och är 85 år (snälla, låt mig bli 85 år). Att jag kommer vara gammal och bitter och inte godkänna det här livet jag lever nu, att jag kommer sitta där och mena att jag kunde gjort bättre än nu.
Och det handlar inte om att jag ska må bra. Det handlar inte om att jag ska vara lycklig, eller nöjd. Det handlar om att jag ska Ta Vara på livet, och leva upp till normer som ingen formulerat, som inte jag själv heller, som jag bara tror är Någon Sorts Sanning.
Till exempel var jag orolig och ledsen över att jag inte har några planer för helgen. för det är inte Lyckat, det är inte Som Det Ska Vara.
Herregud.
Jag menar, nu har jag ägnat min fredag åt att promenera i solen, prata lite med Sanna och hennes vän Jenny, läsa ett par sidor bakteriologi, äta glass med chokladsås, sitta uppkrupen i sängen med stearinljus tända (det är så pass mörkt nu, men det är ganska ljuvligt), lyssna på Tomas Andersson Wij och ett gammalt blandband från min bror och sköta min korrespondens.
Det må vara introvert och stillsamt, men det är ju trivsamt, det är ju sånt som jag tycker om att göra. Varför godkänner jag inte mig själv? Det är ju inte klokt.
Visst, det är viktigt att påminna mig själv om att människor faktiskt är värda det, och att jag inte ska fega ur allt som skrämmer mig och som får mig att växa. Absolut.
Men det gör det inte rimligt att döma ut sitt liv.

Jag vet fan inte om all min självinsikt är till någon nytta, eller om jag bara ältar saker istället för att Leva.
Men det ger mig ju ett lugn, och det är ju som jag är, och glädjen trösten lugnet som finns för mig i detta jävlarns tänkande, eller om det bara är gammal ohejdad vana,

att jag ifrågasätter är ett tecken på att jag är en levande människa,
och Marija, det är en levande människa du vill ha,
det är en levande människa du vill vara.

Värderingen att jag lever mindre av hemmakvällsreflekterande är något som också kan och bör ifrågasättas.

Det här är tydligare i mitt huvud än i text. Men det var ett tappert försök. Nu ska jag sova, och i morgon ska jag försöka plöja några kapitel mikrobiologi och låna en nybörjarbok i franska. Jag mindes i princip ingenting igår, det var förkrossande. Prestationsångest var det, ja. Hej hej.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok