30 augusti 2005

Och så rämnar jag lite lite i kanterna igen och tänker att jag önskar att det inte vore en sån
förtvivlad jävla kraftansträning
för mig att stå ut med mig i mänskliga sammanhang.


Det var så fint att börja skolan igen igår. Jag hade bra föreläsning och intressant laboration och så var det så roligt att träffa dessa människor igen, och...

Åh.
Igår var en fin dag. Idag var det en fin dag också, tills alldeles nyss, då jag bara kände trötthet vid tanken på att gå dit i morgon igen och stå ut med jaget.
(Hur jag snubblar på mina egna ord, hur jag inte får ut något så som jag skulle vilja, hur jag är så klumpig så klumpig.)


Ibland tröttnar jag på att sträva så förbannat. På att alltid försöka bli gladare, starkare, orka mer.
Men jag vågar inte lita på vad som hände om jag släppte. Jag misstänker, fruktar, är nästan säker på, att jag skulle ta enklaste vägarna, undvika allt svårt, stänga in mig i mig.
Jag litar inte på mig, jag måste hålla mig samman.

Det självgående levande subjektet som jag önskar mig,
som jag hoppas närmar sig.

Det ironiska i att jag skriver om det.


Jag önskar mig större trygghet i mig själv, kanske är det snarare så, så tonårspatetiskt enkelt formulerat. (Så jävla svårt.)

Jag vill tro, jag upprepar mig, jag vill tro att jag rör mig i en god riktning.


I morgon ska jag lära mig om antibiotikaresistens, och hålla modet uppe, och

egentligen är det allt

hålla modet uppe.


Jag tror att livet är ett möjligt gyllenskimmer. Jag tror att varje solfläck är möjlig på min hud. Jag tror att mitt hjärta växer och gör mig enklare att bära.



(Detta att hela mitt offentliga skrivande har börjat handla om att tillförsikten,
jag vet inte om det är hela sanningen,
och ibland blir jag rädd att jag sluter mina hemliga rum
(och i så fall också för mig).

Likaväl kan det bara vara att jag är så förtvivlat ovan vid tillförsikten,
och sålunda betvivlar den.)

skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok