27 augusti 2005

Unga gossar på cykel, ett fotograferat fotografi, nu i min ickefotograferande tid. Uppsala är ju ändå en cykelstad.
(Ge mig ett par sådana byxor och jag blir lite lycklig. Eller en sådan veranda, och jag blir lyckligare.)

Igår hade jag ett sjutimmars samtal. Att lära känna någon är ett underbart tillstånd.

Igår var att åka till jobbet för att lämna in nyckel och passerkort, att få ut nyckeln igen för att jobba idag, att gå på stan och köpa nya skor (två par för 290 kronor, jag är en grundläggande billig jävel), en begagnad ungdomsbok, ett par nya tuschpennor och ett storpack stift, att komma hem och ha fått ett alldeles underbart stort rosa brev (som varit vilse i eftersändningen, jävla eftersändning) som fick mig att skratta på varje sida, att få två långa personliga mail, att göra små linspiroger, prata postmodernism med Sanna, Berthåga kyrkogård i kvällsljus och att gnida kryddväxter mellan fingrarna, en regnbåge som gick ner i Flogsta och ingefärschai på Sernanders.

Idag vill jag inte jobba men det vill man ju aldrig, såhär innan, och pengar är liksom pengar och jag skulle nog ändå inte gjort något särskilt spännande. Och jag har ett extrajobb, hur bra är inte det?
Dessutom är min oförmåga att säga nej inte så illa som jag skulle kunna tro. Jag sade nej till att jobba i morgon. Heja mig!

Jag blev sjukt melankolisk av att komma till Uppsala men det verkar lugna sig nu.

Det är inte bra någonstans att jag blir (blev?) så stressad av att höstterminen börjar och att jag inte har några ursäkter som sommarlov för att inte ha mitt Lyckade Liv. Jag avskyr när jag inte gör saker för att jag vill utan för att jag borde. Framförallt med människor, för att jag borde ha ett socialt liv.
Så är det ju inte. Jag tycker ju om människor. Det är inget måste, inget borde, inget som ska hindra mig från att vara en misslyckad människa. Det handlar om att livet i slutänden på något sätt bara består av att kunna nå och bli nådd. Om att människan är människans glädje. Om att nästan alla mina skratt bottnar i mina vänner.
Att ha rätt skäl.

Åh, tillförsikten, tillförsikten, jag försökte trösta mig igår och i förrgår men det gick inte, men det går nu, nu tröstar handen över kinden, orden över tankarna, nu bär jag mig på raka armar.

Den här dagboken har börjat handla väldigt mycket om att påminna mig själv om det som är bra, att det finns och att jag inte ska glömma det.
Ibland tänker jag att jag bara krafsar undan det som gör ont och målar idyller och försöker glädja mig. Att jag ljuger för mig själv.
Å andra sidan är jag verkligt gladare. Jag hamnar i mindre hål. Jag är nöjd en större del av tiden. Det är så det känns.

Jag glömde min kamera i Småland (bra, Karin! speciellt med tanke på hur noggrant jag tittade att jag lade ner batteriladdaren, den är ju till stor nytta just nu) men min hjälte och far postade den förhoppningsvis igår. Min iBooks cd-enhet har gett upp, och det skulle ta ett par veckor att få den lagad, eftersom Macademic har mycket att göra nu efter sommaruppehållet, så jag beslöt mig för att vänta några veckor. Tekniken är inte riktigt med mig, och den upprördhet jag kände inför tanken på att vara utan både kamera och Skimmer var banne mig patetisk, och fulla drivor med nördpoäng, men nu kan jag ju skjuta undan detta pinsamma avslöjande igen.
"På femtiotalet hade vi inte ens tv", som pappa sade när han erbjudit sig att skicka upp kameran. Japp...
(Men faktum är att det jag skulle sakna min dator mest för vore om jag bara kunde skriva för hand i flera veckor, och mitt skrivbehov tycker jag inte är så pinsamt, det är jag rent av litet stolt över.)

Dessutom har jag betalat 12300 i preliminärskatt, eftersom Skattemyndigheten slutade ha fördragsamhet med min långsamhet (vilken jag delvis skyller på dem själva, att det tog tusen år att få information om preliminär självdeklaration, och sedan på att ingen familjemedlem förklarade hur Gudrun skulle påverka inkomståret). När det var rödilskna ränder på pappret och ordet Kronofogden fick jag hjärtat i halsgropen och föste över pengar. Tur att jag kom hem 24 augusti, sista betalningsdag var 26, och med tanke på mina blodspengar vore det väldigt onödigt att få kontakt med Kronofogden.
Jag räknar med att få skatteåterbäring på ungefär allt. Om det inte är för Gudrun då. Nåja, det märker jag väl. Men argh, vad jag avskyr min ekonomi och att den inte är sådär underbart okomplicerad som en normal students. Å andra sidan ska man väl inte klaga med de buffertar som jag har, min lilla kapitalist. Å tredje sidan är det fortfarande blodspengar.

I höst ska jag läsa 30 poäng och de kommer inte krocka med varandra alls, om inte läkarprogrammet börjar med kvällsundervisning. (Vilket vore just likt de jävlarna. Jag är bitter för att det bara finns ett preliminärt schema utlagt på internet än. Jamen skulle studenter behöva framförhållning? Och kunna planera i förväg? Flera veckor i förväg? Nä, tänkte väl det.) På måndagar en gång i månaden har jag Core curriculum (tack Anna som tipsade i min gästbok, det verkar vara en alldeles rar kurs!) och på torsdagar, varje vecka, har jag Franska för naturvetare och teknologer. Dessutom krockar ingendera med Kalmarkören på tisdagar. Schemaflyt!

Nu är det snart dags för lunch och matlåda och så borde jag nog duscha också. Vink.



skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok