22 augusti 2005

Igår gjorde jag en likhetsfeministisk handlng: jag klippte mitt livs första gräsmatta. Jag hann i alla fall inte fylla 22 innan.

Det är intressant med min familj och jämställdhet.
Å ena sidan dunkande min mamma, kemi-, matte- och fysikläraren, in i både min syster och mig att naturvetenskap inte på minsta sätt är ett manligt reservat. (Vilket gjort att jag alltid förvånat sett andra tjejer säga "jamen jag förstår inte matte!")
Å andra sidan har jag, trots att jag levt hela mitt liv i en villa med en rejäl gräsmatta, och om somrarna i ett sommarhus med sjukt stor gräsmatta, som sagt aldrig klippt gräs innan. Mina bröder har skött den biten. (Liksom till exempel tvättande av bilen (jag har aldrig tvättat en bil).)Min syster och jag (och framförallt min syster, förstås, stora syster) har däremot trimmats på bakning, matlagning och sömnad.
Visst låter det 1800-tal när jag skriver det?

Hursomhaver. Gräsklippning är förstås inget nöje, men det är en ganska schysst monoton syssla, och nej, det är varken tungt eller svårt. Om jag får döttrar och har en gräsmatta så ska de få klippa den. Och får jag söner ska jag baka kanelbullar med dem, i ett kök jag verkligen hoppas att jag har.
De där små konkreta sakerna är ju inget svårt att ändra, bara man märker dem. Inte heller kommer det bli svårt att peppa eventuella döttrar till att de kan förstå matematik.
Men sen är det ju det där med allt det omedvetna, allt det ickekonkreta, alla värderingar och undertexter, det som är svårt att ändra. Mitt senaste praktexempel är detta att lärare vanligen ägnar pojkarna 2/3 av tiden, om det är lika många pojkar och flickor i en klass. När de anstränger sig för att ägna lika mycket tid åt båda könen tycker de att det känns som att de ägnar för mycket tid åt flickorna.
Det går ju uppenbarligen att komma åt, det med hur mycket tid och uppmärksamhet man ägnar elever av olika kön. Men det finns rimligen så mycket mer sånt, och innan man kommer åt det...
Å andra sidan förändras det ju. Det är inte 1800-tal. Jag har klippt en gräsmatta. Hoppfullhet, systrar och bröder.

Men idag har jag använt mina x-kromosomer och sytt en tygkasse. Först cyklade jag till Skeppshult och köpte en stuvbit rött tyg, och sedan sydde jag ihop en kasse, med långa axelband och en innerficka. Med tanke på vad min far vet om sömnad (vilket ni borde kunna räkna ut av ovanstående stycke, om inte annat) kanske hans komplimang att den alls inte såg hemsydd ut förlorar litet i värde, men ändå.

I helgen var det kräftfiske, och mycket familj, och ibland var det nedsvalda saker, men äsch, min familj är så mycket mer Bullerby än Norén. Dessutom solsken och blåvatten.
Jag skulle rent av ha en del separationsångest om det inte vore för att min nästa hemresa redan är bestämd. Jag ska hem och fira min sextioårsfar den 16 september.
Att ha en familj och tryggheten i det och att det faktiskt fungerar. Det kunde finnas så mycket värre än lite könsstereotyper, och ett litet överskott på kommentarer om det där köttet jag inte äter. Fast det vänjer de sig antagligen vid, eller tröttnar bara. Annars får jag väl till slut hämnas och börja prata om hur mycket djuren lider och bli en sån där outhärdlig vegetarian. Tänk er att kokas levande, som en kräfta, att känna hur cellerna spricker och läcker ut cytoplasman, att dö så... Ja, ni fattar. Och som sagt, jag tycker om min familj, oaktat att de äter torterade skaldjur och skämtar om att jag inte gör det. De har så många andra fördelar.



And now to something completely different: jag och Kristin har låtlekt.
You can't say no to me- Tiger Lou ( Kristins version/ min verison)
och
Homesick- Kings of convenience ( Kristins version/ min verison)
Beundra oss. :)



skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok