19 augusti 2005

Det är femte dagen här. Om bara någon timme kommer min familj. Jag sitter under körsbärsträdet i tomtens sydosthörna. Det är 25 grader varmt i solen, enligt den digitala termometern. Jag sitter i skuggan.

Jag trodde att jag skulle skriva så mycket här. Särskilt sedan jag upptäckt att telefonen inte fungerade. (Telefonledningen nedkörd av en timmerbil, berättade Anders N när han var här i tisdags.)
Men nej: det har varit verkligt fint väder. Jag har badat varje dag, och två gånger i går. Det har blivit varmare i vattnet för varje dag. Jag har läst de drygt två årgångar Forskning och Framsteg som jag hittat här. Jag har läst litet i gamla brev och böcker jag hittat här och tittat på fotografier, men inte alls på något systematiskt sätt. Och så har jag läst halva Dostojekvskijs "Idioten", och den är bra, jag måste läsa ut den innan jag åker till Uppsala och måste lämna tillbaka den i Smålandsstenar, men det är också allt.

Ändå kan jag inte kalla det förslösade dagar. Jag har legat alldeles stilla på en sten i solen. Jag har suttit stilla och sett ut över sjön. Jag har rott ut med båten tre gånger. Jag har promenerat. Jag har tänkt, på det där lugna, närmast samtalsartade sättet som jag gör, när jag inte har några problem som jag egentligen behöver lösa. Stilla reflektioner om min utbildning och om den här platsen.

Jag har gått på lågvarv. Det är okej. Jag är inte arg på mig själv för det, har inte heller varit det. Det här är min semester, min ledighet, och i allt har den varit bra, till och med i prestationslugnet. Jag har åstadkommit en solbränna, uppdaterat min populärvetenskapliga allmänbildning och det är bra så. Att jag skrivit två dikter som jag tycker om, det är bonus, inget annat.

Dessutom har jag haft tur med vädret. I onsdags var det gråmulet ända fram på eftermiddagen, men då promenerade jag, och sen kom solen och jag badade och som min hud och mitt hår luktar av sjövatten nu, jag måste lukta litet på mig ibland, på axelns hud, på den långa luggen.

Bilden är från Granö, badön. Det är ett såntdär hopklipp av fem bilder, det kanske ni ser, skarvarna finns där. Men så ser det ut sett från stranden. Åshuvud ligger till vänster, nästan vinkelrätt, någon kilometer bort.

Det blir annorlunda med fem vuxna och två barn till här, men jag tror gott om det. Jag tycker om att vara ensam och jag har njutit av det, men nu räcker det nog.
Igår började jag tänka på döden just innan jag skulle sova, och på om det här livet nu är det enda vi har, och så råkade jag relatera det till Peter Nilson-boken jag påbörjat, och när jag är på det humöret tycker jag inte om ett kosmiskt perspektiv. Livets korthet behöver liksom inte accentueras genom att jämföras med universums oändlighet.
Jag tröstade mig själv med att om detta är mitt enda liv, så är inte det bästa sättet att leva det att vara rädd och ledsen för att det ska ta slut. Det är så långt jag har kommit vad det gäller frågan om min egen död. Jag hoppas att jag får tid, mycket mer tid, och stigande livsvisdom och tjofaderej, och kommer kunna förlika mig med det där. Annars får jag väl bli religiös(are). (Min mormorsmor blev 86 år, mormor 88, det finns lite positiv genetik jag hoppas på, angående livslängd.)
Men i vilket fall, poängen var att det där var ett sådant tillstånd där det hade varit skönt att ha något mänskligt i närheten, en kram eller bara ljuden av någon annan i lägenheten/huset, eller åtminstone en fungerande telefonledning och själva möjligheten att ringa någon. Människan är människans tröst.



skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok