12 augusti 2005

Kära dagbok.

Jag mår så bra i Smålandsstenar! Åh, heja. Det är fina doningar. Att jag trivs här. Att jag är trygg här. Att jag har ett annat hem, och att jag inte behöver känna mig låst och trängd och oroad.

Min Olofbror är hemma och det är fint. Vi har löst sudoku, handlat och lagat mat, varit till biblioteket  och så följer vi friidrottsVM. I ärlighetens namn följer han det väl bättre. Han är som en interaktiv sportkommentator, som man kan fråga vad som helst. (Vad är världsårsbästat i stavhopp? Det var han El Gerrouj som var bra på 1500 innan va? Hur bra är Carolina Klüft på längdhopp? Inte brukar det vara så uselt väder i mästerskap? Och varför har de solglasögon när det ösregnar? Och ja, han vet svaret på allt det där. Och kommer med detaljer. Som att El Gerrouj vann i ett decennium i sträck, och om Carolina Klüfts hoppteknik, och ja, ni förstår. )

Annars har jag plockat bär och kokat vinbärssylt och lagat blåbärskaka. Och sytt (se fotodagbok). Åh, det är roligt vad som finns i mina händer. Att jag faktiskt kan göra saker med dem. Kanske vaknar jag en morgon och har blivit kirurg. Det skulle förvåna mig.

Idag har jag varit i Tranemo, det var grejer det. Jag träffade Lisa, och Lisa är söt och rar och gör sjukt god hummus. Jag ser fram emot att gifta mig med henne. Hon har lovat att laga maten i vårt äktenskap.

Det är roligt att min pappa glatt sade "Jaha, men ni ska ses första gången på riktigt? Då har jag lärt mig, det är sånt som kallas att ses IRL." Och sedan: "Jag har förstått att du var tidigt ute, det här med dagbok på internet. Det är ju så mycket om bloggar nu."
(Annars är det absolut bästa pappa-citatet sedan någon gång förra året: "Nu har jag äntligen begripit att det här med indiemusik, det har visst inget med indianer att göra!" Oh, jisses som jag skrattade. Vilket kanske var lite oförskämt av mig, för vad vet jag om solvens och förvaltning eller för den delen äldre populärkultur? Men det var svårt att låta bli.)

Och så pussas pappa och hans särbo i köket när de tror att jag och min bror inte ser. Och det gör vi kanske inte, men det hörs. Jag var skeptisk till deras relation där ett tag, just i början, för flera år sedan nu, men nej, de är så himla fina. De ringer till varandra kvart i tio varje dag, utom onsdagar, för då åker pappa till Värnamo, och helger, för då är de hos någondera. Och som deras röster mjuknar när de pratar om sina barnbarn, och varandras också! Det må vara praktiskt men det betyder inte att det inte är kärlek. I höst åker de till Toscana med sin studiecirkel, som var i Rom förra året, och då är det också iver i rösterna.

I morgon kommer min systers familj hit, och nästa helg blir det hela familjen i sommarhuset. Det ryktas att det inte finns några kräftor alls, men för mig kvittar det lika. Jag hoppas att vi ändå ror ut i kvällen och lägger ut, och sedan sätter oss på badön och grillar korv och väntar. Sedan plockar vi upp burarna i mörkret, och lämnar rapport till de i andra båten, för vi blir så många att vi inte ryms i en eka, så många är vi i min familj.

Jag är lite mjuk i hjärtat av dem just nu, fina älskade familjen. När jag åker härifrån till terminsstart så ska jag verkligen bli bättre på att höra av mig till dem. En gång i månaden, jävlar anamma. Och försöka berätta mer och lita på att de fattar, de är ju inte dumma.
Man kan bygga tillit. Det är värt att försöka.

Sentimentalt i dag med. Det går säkert över snart. När jag verklighetskonfronteras med mina familjemedlemmar och det rosa skimret falnar. Det gör det ju. Men det finns också, om än inte konstant. Det ska man också minnas.




skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok