1 augusti 2005


Jävligt dagbokig dagbok:

Idag vaknade jag kvart i sex, och kunde inte somna om, utan låg bara kvar i sängen till klockan åtta. Det var ju lite tråkigt, med tanke på hur jag sett fram emot denna sovmorgon, men det kommer fler, en i morgon till exempel. Dessutom fick jag lite morgonsol genom fönstret, innan dagsregnet kom. Jag tillbringade nästan hela dagen vid datorn, och skrev en textgruppstext. Vi hade tema "barndom", och det fick mig att skriva om Anja igen. Det var fint, jag trodde hon var borta för alltid, och jag blev nöjd med min text. Sedan i efterhand så var det inte så klokt att gå till textsamtal med något så nyskrivet att man fortfarande är nyförälskad i det.

Nåja. Förutom att tillbringa alldeles för mycket tid på internet, så har jag idag lyckats med att städa köket, inklusive ugnen, baka gott bröd och uppdatera min textsida. En fin sak är att min textsida nu börjar bli väldigt lång, närmast opraktiskt lång. Visserligen är det texter sen slutet på Wik, vilket gör drygt två år, och en del är bättre än annat, men ändå. Detta har jag skrivit. Detta har jag varit nöjd med. Detta är jag stolt över.

Det viktigaste med mitt skrivande är att jag numera skriver sådant jag tycker om att läsa, att jag kan gå med mina egna formuleringar i mig. Senast nu i veckan tänkte jag "är du en meteor  ett skott i bröstet" och insåg sedan lyckligt att det där har jag ju skrivit själv.
 Det näst viktigaste är den här känslan av stolthet, nöjdhet. Att skriva är en lyckotripp för mig, dels för ordlekarglädjen i själva skrivögonblicket, men allra mest sedan, när jag tittar på min text, när den finns där, när jag läser den och den säger mig det jag vill.

Sedan är det ju just det där att den säger mig det jag vill. Det betyder inte att den säger någon annan det jag vill. Och även om huvudsaken är att jag är nöjd, och att min text kommunicerar med mig, så vill jag ju att den ska nå utom mig. Allt skrivande handlar om en vilja att kommunicera, och i det ligger möjligheten att nå bortom sig själv, och det är klart att man vill också det.

Åh, det var inte så bra textgrupp idag. Inte som i att någon var elak eller dålig, utan bara att sammanhanget... åh, jag vet inte. Jag kände mig hur som bara dålig på ett ickekonstruktivt sätt, inte som i att det där borde jag skriva om eller det där kunde jag göra tydligare, utan bara ickekompetent. Och den känslan ger ju faktiskt ingenting. Det är det jag försöker skaka av mig nu.

Jag kan skriva. Det ger mig något. Jag får också komplimanger och kommentarer från andra människor som menar att det ger dem något.

Stycket ovan är just nog. Sedan kommer jag kanske (förmodligen) aldrig skriva något Nydanande, Originellt och Konstnärligt innovativt.
Herregud, det kan jag väl leva med?

Jag tänkte skriva om varför jag ska vara nöjd med den här sommaren, också, men i kväll kan det vara nog såhär:
Jag har använt ordet "lindblom" flera gånger i mina nya dikter.


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok