28 juli 2005



Idag var jobbet sådär stressigt som vården har rykte om sig att vara, som jag nästan aldrig tycker att den är. Det gick förstås det med, och jag glömde inga pensionärer och samma tant som berömde min ögonfärg för någon vecka sen ("De är så blå, det är inte såna där kontaktlinser du har?" "Jo, men bara för synen, ögonfärgen är sådan på riktigt." "Så fina!") komplimenterade min hårfärg idag. Sådana små saker, det gör jobbet värt sig, och fråga inte hur jag resonerar när rengörandet av en en nedskiten alkoholiserad man vägs upp med en annan gammal man som ler och trycker min hand och säger "Du är en så trevlig flicka!", jag är bara så glad åt att det gör det.
Dessutom fick jag beröm av en arbetskamrat idag, och jag blev generad och visste inte vad jag skulle säga och blev hemskt glad.

Egalias döttrar är tipsad om i fotodagboken, men jag tjatar. Den har sådana poänger. Litterärt lämnar den här och var övrigt att önska, men med tanke på vilken dynga de flesta människor plöjer (Jan Guillou, för guds skull!) så är det inte skäl nog. Jag är lite feministiskt argare efter den, på ett sätt som känns kraftfullt och konstruktivt. Känner man mig kan man få låna mitt exemplar av Egalia. Jag är inte knusslig.  

Igår stod det i DN om flickorna som vänder smärtan inåt och romantiserar psykisk sjukdom. Det drogs paralleller med 1800-talets hysteri bland borgerliga kvinnor. Att det är könsförtrycket som orsakar dessa beteenden. Att den normala kvinnorollen är så begränsad, och flickor därför tar desperata vägar ut.

"Tonårsflickor väljer den protest som ligger närmast till hands för en blivande kvinna - den som vänder sig inåt. Och därmed lyfter de också ansvaret för den omöjliga valsituation som de ställs inför från kollektivet och gör den till en individuell angelägenhet. Ett problem som berör flickan själv, hennes föräldrar och kanske, i extrema fall, hennes lärare.
Det politiska blir privat. Igen."

Jag tror ju på det där.

Men så funderar jag på hur exakt det passar med det sista jag skrev. Och det rycker till i tanken av protester.

I höstas läste jag 3 poäng medicinsk psykologi. Det var diverse föreläsningar, om allt från utvecklingsstörda till socialmedicin, och också en föreläsning om kvinnomisshandel, av två kvinnor från Uppsala Kvinnojour. Av själva föreläsningen om kvinnomisshandel blev dock inte mycket av; inte sedan föreläsarna börjat med att beskriva det synsätt på könsmaktordning som kvinnojouren arbetar med och efter. Det här var innan kvinnojourer och könsmaktordning löpt offentligt medialt gatlopp. Ändå var det ett flertal av mina manliga kurskamrater som reagerade i bästa Evin Rubar-anda:
"Vadå manligt förtryck? Det är vissa konstiga sjuka män som slår kvinnor, det har inget med oss vanliga män att göra! Nu anklagar ni alla män för misshandel! Manshatare!"
Dessutom kom favoritargumentet upp: "Men det är massor av män som blir misshandlade av sina kvinnor, och där är mörkertalet jättestort. Alltså är det inte ett könsbundet problem."
(I 97% av våldsbrotten är förövaren man. Mörkertal i all ära, men det känns ganska förnekande att tro att våld inte är ett könsbundet problem. Och då; är inte likhetsfeminismen en förklaringsmodell att föredra, eftersom den ser våldet som effekt av en social konstruktion snarare än av y-kromosomer och testosteron? Eftersom det lämnar fria vägar ut för alla män, att de inte är bundna till våldet med biologin, för evigt?)
Nåja. Män och mäns förhållningssätt och förhållande till feminismen, det var inte det jag skulle skriva om. Om vi tar oss tillbaka till min föreläsningssal i höstas, så var det även ett par av mina kvinnliga kurskamrater som inte alls höll med om det som kvinnorjourskvinnorna sade. Som började prata om kvinnor som slåss och om att det inte går att se mönster, att alla är individer. Och om "jag känner mig inte förtryckt!"

Här pudelns kärna.

Jag menar, vem fan vill vara offer?

Jag vill inte vara offer för den smala, beskurna, begränsande jävla kvinnorollen. Jag vill inte att det var därur jag födde mina demoner. Jag vill inte att min historia ska vara en tråd i en väv av förtryck.

Det är inte ens så att offret med nödvändighet saknar skuld.
Och även om, så är avsaknaden av makt ett högt pris att betala för skuldlösheten.

Eller?
När det gäller utseendefixeringen och kroppshatet och allt kring det, så vet jag att det bara var befriande att se ett mönster, ett yttre tryck, något som drabbat mig. Det var befriande och när jag sedan lyckades minska på min kroppsoro frigjordes sådana mängder kraft.
Å andra sidan så har mitt kroppsaccepterande säkert en icke oäven del att göra med att min kropp faller innanför ramarna.
Dessutom är jag inte min kropp. Jag tog kraftigt avstånd från den, till fördel för mitt psyke.

Ja, herregud, jag ser ju.

Social konstruktion. Även av jaget. Även av jagets styrkor och svagheter.

Jag menar, jag har aldrig varit dum nog att hävda att miljön inte påverkar människor.

Men att den påverkar mig.
Och ända in i tankegångarna.
Ända in i det som var mina mest använda synapser då när jag började bygga min vuxna identitet.

Och vad är då jag, på riktigt?

Om alla demonerna är något som jag kan lämna ifrån mig, inte som att jag slipper undan dem, men som att de inte är komna ur mitt kött,
utan byggda av en patriarkal värld?


Titta, posttonårig identitetsförvirring i realtid. Väg detta mot textens bristande följsamhet gentemot den röda tråd jag i alla fall skulle vilja hävda finns där.

Jag måste tänka mer. Nåja. Det är väl det jag gör bäst. Och det är skillnad på tankar och reflektioner och på att ta ner sig och sönder sig.

Det är inte något systemfel som gör att jag tänker. Det är bara ett systemfel som gjorde att jag tog det verktyg jag hade närmast till hands och uttryckte min frustration och vände den inåt.


Eller så är jag fullständigt lurad av elaka manshatare. Man vet aldrig. Skepticism är bra, att tro på saker och engagera sig är också bra, och mer än så, nödvändigt.


(Detta tror jag:

Det är viktigt att söka sig själv, för att på sannast och ärligast möjliga sätt kunna möta omvärlden. Och också för att leva sitt liv så fullödigt som möjligt. För att verkligen vara subjektet i sitt liv.
Samt för att det vore för sorgligt om man inte nyttjade sin mänskliga nyfikenhet även på det närmsta man har.)


skuldra + @ + gmail.com     blomsterarkiv   hem     gästbok